Trots att det är självklart att vi behöver ta ett ansvar för att minska smittspridningen tar det på krafterna att ställa in och ställa om, gång efter gång. I allt detta kan det vara lätt att tappa gnistan och succesivt sänka sina förväntningar på vad livet har att ge. Kanske är det just mot bakgrund av detta som temat ”att leva nyfiket” kom väldigt naturligt när vi pratade om vad vi vill ha för ansats inför 2022. En önskan om att mitt i allt möta människor, sammanhang och situationer med nyfikenhet och med en förväntan på att det finns nya saker att upptäcka.

Även om vår lilla nyårstradition kan verka både fånig och pretentiös så tror jag att det gör något med oss människor när vi ibland stannar upp och funderar på hur vi vill leva våra liv. Att leva nyfiket kan på många sätt låta som en självklarhet. Men hur lätt är det inte att fastna i invanda tankebanor, att bara umgås med likatänkande och endast lyssna på de som bekräftar det jag redan tycker och tänker? Kanske kan det låta som ett tryggt och bekvämt sätt att leva, men frågan är vad vi missar.

För tänk om vi i stället skulle intressera oss för de som tänker annorlunda än oss. Tänk om vi skulle ta in nya perspektiv och våga utmana våra tankar, ibland till och med ändra åsikt. Tänk om vi, i stället för att döma en person vi inte förstår oss på, skulle försöka förstå var den personen kommer ifrån. För några år sedan läste jag en rad som jag ofta tänker på i mötet med både barn och vuxna. ”Everyone you meet it is fighting a battle you know nothing about, be kind, always”. Att leva nyfiket kanske rentutav handlar om att öva sig i kärlek.

Och det behöver inte bara handla om människor långt borta. Tänk att leva nyfiket i förhållande till vännen du känt hela livet, din partner, eller de som finns i din församling, Kanske tror du redan att du vet allt, men så är det aldrig.

Att våga utmana våra tankar och odla vår nyfikenhet är inte bara enkelt. Inom generationsforskningen utgår man att en individs grundläggande värderingar till stor del uppkommer genom den socialisering som sker mellan 16 och 24 års ålder. Då formas ofta politiska och religiösa värderingar men också sådant som musik­smak, klädstil och favoritmat vilket inte sällan följer oss genom livet.

Trots att det är så vill jag också tro att de flesta av oss vill fortsätta utvecklas och växa. Ett sätt att göra det är att umgås över generationsgränserna. Här är kyrkan en av få platser i dagens samhälle där vi inte bara möter de som är i samma ålder som oss själva, utan alla generationer. Tänk vilken fantastisk blandning av historia, erfarenhet och nya influenser. Självklart är det inte bara enkelt, men jag tror att om vi på riktigt väljer att leva nyfiket kommer vi komma långt.

För även om vi är en brokig skara har vi det gemensamt, att vi mött någon som berört våra liv på ­djupet. I det finns ett starkt band men framför allt ett löfte om att när vi samlas i hans namn är han mitt ibland oss. Tänk om det här året också skulle innebära att vi som enskilda men också som kyrka närmar oss honom med ännu större nyfikenhet. Vad skulle vi då få vara med om? Vi kanske tror att vi redan vet allt, men så är det aldrig. Särskilt inte med Jesus.

Carin Dernulf, generalsekreterare Equmenia
sandaren@sandaren.se