Jag har varit med om något mycket unikt. Sveriges äldst bevarade och fortfarande använda missionshus som byggdes 1860 i Issjöa har blivit förklarat som kulturminnesmärke av landshövdingen i Kronobergs län, Maria Arnholm.
Ett hundratal personer hade tagit sig ut i solskenet för att få möjlighet att lyssna till berättelsen om de första baptistpionjärernas kamp mot kyrkoråd och präster, hur de tog sig igenom fängelsestraff och rättegångar utan att tappa tron och frimodigheten i en svår tid då ingen ville försvara de ”galna vederdöparnas sak”.
När JP Andersson 1859 frågar min mormors farfar Jonas Svensson om han kunde tänka sig att skänka en bit mark till baptistförsamlingen så att de kunde bygga ett missionshus, så svarar han eftertänksamt att det vore ju ett meningslöst bygge om de skulle bli utvisade ur landet. JP Andersson replikerar då att ”Ske som Herren vill, men vi bygga och om vi förvisas ut ur landet får vårt hus stanna kvar och vittna om vår tro och vår mission, då vi äro borta”. Jonas Svensson inser då att denna önskan ligger på ett både djupare och högre plan och skänker tomten och missionshuset byggs av ”få fattiga vänner i den mest bullersamma tid” och har sedan dess fått uppleva bokskogens magiska årstidsväxlingar.
Rörd av stundens helighet
När jag är på väg att överlämna ordet till landshövdingen blir jag rörd av stundens helighet. Tänk att jag som fjärde generationens baptist skall få vara med om att dessa pionjärer, som hånades och föraktades för sin övertygelses skull och som är en del av min familj, långt om länge får sin upprättelse när plaketten med de tre kronorna och skriften som lyder ”KULTURHISTORISKT MINNESMÄRKE, skyddat enligt lag”, skruvas upp på de 162-åriga breda rödmålade bräderna.
Mitt hjärta brister
Denna högtidliga akt av upprättelse väver Maria Arnholm så personligt in i sitt berörande tal och när hon knyter upp de blågula banden och öppnar dörren in till missionshuset samtidigt som Uffe Bejstam höjer sin saxofon och spelar Oh, when the Saints, go marching in så brister mitt hjärta. På något sätt anar jag den övernaturliga närvaron av den himmelska balkongen som stilla sänkts ned i bokskogens trädkronor och där sitter dom, Benedikta och Maria, JP Andersson och Peter, Jonas och Anna-Britta, Maja och Kryck-Johanna och alla de andra. Nej, nu plötsligt reser de sig för att med upplyfta händer värdigt och med rak rygg gå in i på de slitna golvtiljorna och de ser glädjestrålande på varandra och ropar ”Äntligen!”
Nu väntar vi bara på upprättelsen från Svenska Kyrkan.
Lennarth Nilsson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR