Oklar hbtq- värdegrund i Equmeniakyrkan

Exempelvis uppges den regionala kyrkoledaren i fallet med konflikten i Baptistkyrkan i Uppsala ha gett rekommendationen att medlemmar som inte delar värdegrund med Equmeniakyrkan och inte är lojala med Equmeniakyrkan som sammanhang när det gäller synen på hbtq ska lämna församlingen.

Självklart är det svårt att i korta tidningsartiklar ge en heltäckande bild av vad som sker i en krisande församling. Man måste också ha förståelse för att samfundsledare kan ha pastorala skäl att inte diskutera enskilda fall ­offentligt. Men enskilda ärenden kan väcka principiella frågor. Jag vill här nedan diskutera två ­sådana.

Den första frågan är: Vad är egentligen Equmeniakyrkans ”värdegrund” när det gäller hbtq?

I samtalsmaterialet Equmeniakyrkan och hbtq, som samfundet har gett ut till vägledning för församlingarna, betonar man i enlighet med ett beslut från en kyrkokonferens att man från samfundets håll vill motverka diskriminering och främja likabehandling av hbtq-personer i Equmeniakyrkans församlingar, med målet att skapa en inkluderande miljö. Samtidigt uttrycks i materialet en övertygelse om att ”det är möjligt att hålla samman som gemenskap med olika tolkningar och praxis när det [gäller] äktenskap” (s. 6). Tydligen är det inte diskriminerande eller exkluderande mot hbtq-personer att vägra viga samkönade par. Men vad räknas då som diskriminering i Equmeniakyrkan , och vad krävs för att vara en inkluderande gemenskap?

Allt annat än klargörande

Det visar sig vid närmare läsning av samtalsmaterialet att begreppet diskriminering är allt ­annat än klargörande, eftersom det i själva verket har rätt begränsad tillämpbarhet på ­religiösa organisationer. Bortsett från det ­faktum att man inte får behandla sina anställda olika beroende på deras sexuella läggning är det svårt att ge exempel på vad diskriminering innebär i praktiken.

Än svårare är det att förstå hur man som församling kan vara ”inkluderande” mot hbtq-personer (”inbjudande” är en annan term som används) om man inte viger homosexuella. Samtals­materialet ger knappt någon vägledning för sådana församlingar. Ett råd som ges är visserligen att man bör vara öppen med sin vigselpraxis. Men kan man predika och undervisa om varför man inte viger samkönade par? Hur kan man förespråka en traditionell sexualetik och samtidigt vara inkluderande? Som materialet är skrivet finns det inte mycket som antyder att det ens är möjligt. En slutsats man skulle kunna dra är att det är säkrast att anta en bejakande hållning till samkönade relationer ifall man vill undvika att ”göra fel” i Equmeniakyrkan. Samtidigt är det inte det budskapet som ges i de övergripande formuleringarna.

Inflytande över enskild församling

Frågan om vad som är Equmeniakyrkans värdegrund när det gäller hbtq är alltså allt annat än enkel. Detta leder till min andra huvudfråga: Med vilken auktoritet kan en samfundsledare utöva inflytande över en enskild församling i hbtq-frågan?

Här hör det till saken att Equmeniakyrkans grunddokument (Trons Grund och Stadgar för Equmeniakyrkan) inte säger något om samlevnad och äktenskap. Därför har kyrkokonferensens beslut om att motverka diskriminering blivit en naturlig utgångspunkt. Men konferensbeslut av det slaget kan knappast anses bindande för enskilda församlingar (se Stadgar för Equmeniakyrkan, § 6.1). Om en kyrkoledare (regional eller nationell) vill uttala sig om vad som är tillåtet och inte tillåtet i en Equmeniakyrkoförsamling, eller vilka som är lämpliga som medlemmar och vilka som inte är det, bör vederbörande rimligen ha klart stöd för det i Equmeniakyrkans grunddokument. Detta gäller förstås också när en församlings stadgar stipulerar att församlingen ska beakta rekommendationer från Equmeniakyrkans kyrkokonferens – rätten, och skyldigheten, att pröva och tolka sådana rekommendationer gäller ju oavsett.

Sätta press på församlingar

Mot bakgrund av alla dessa oklarheter är det inte förvånande om det uppstår oro för att samfundsledningen använder konferensbeslutet om icke-diskriminering av hbtq-personer som ett sätt att sätta press på församlingar att överge en traditionell syn på äktenskap och samlevnad.

Vår nationella kyrkoledare har nyligen avvisat den sortens narrativ. Det bör vara angeläget för samfundsledningen att fortsätta vara tydliga på den punkten.

Ulf Bergström