Inget kyrkosamfund är fullkomligt . Ändå är vi samfundens medlemmar, kyrkoledare, liksom vi vanliga medlemmar älskade av Gud i vår ofullkomlighet. Som ekumeniskt sinnad medlem i Svenska kyrkan har jag begrundat tankar liknande debattörens sedan länge tillbaka. Viktigt är att slå fast att eventuella omdop i det ena eller andra sammanhanget inte är något hinder för ekumenisk gemenskap i någon gudstjänstform, inte ens en nattvardsgudstjänst så som den firas i Svenska kyrkan.

Biskoparnas officiella ställningstagande till omdop rör sig med snigelfart i den riktning som debattören kanske önskar. Vi får lov att räkna varje omdop som sker inom Svenska kyrkan i vår tid, som enskilda särfall som saknar allmänt prejudicerande betydelse. Det finns mycket mera att begrunda om sådana särfall. I det omnämnda fallet handlar det ju om förutsättningarna för en prästkandidat att helhjärtat kunna utöva prästkallet. För mig är det mer än obekvämt att döma i ett sådant fall.

Därför vill jag nu ge tre exempel att reflektera över. Historiskt har säkert omdop förekommit oss ovetande.

Första exemplet är Olof Skötkonungs eventuella omdop. Men det är naturligtvis ingen salighetsfråga för oss under vårt årtusende.

En prästfru som fanns i min närhet kom till Sverige som krigsbarn. Hennes svenska fosterföräldrar tvingades att låta döpa om flickan, kanske av godtycke hos en oförstående präst i Svenska kyrkan.

Det tredje exemplet är något hypotetiskt. Att vara ensamkommande flyktingpojke och komma till Sverige är inte ovanligt i nutiden. Han kan förmodas vara döpt i ett sektliknande sammanhang i ett islamistiskt dominerat hemland. Det är högst osannolikt att han nekas dop i någon församling i Svenska kyrkan, om han har bekänt sig till vår Treenige Gud, Fader, Son och Helig Ande. Vi kan ha fullt förtroende för att sådant får ske. Förkomna eller obefintliga papper på tidigare dop är skäl nog för omdop hos varje medkännande pastor eller präst.