Mustafa flydde för sitt liv från Afghanistan och hamnade i Sverige hösten 2015. Han har nu varit i vårt land i 5,5 år. Han talar flytande svenska. Han har en fast anställning som snickare. Han är totalt integrerad i det svenska samhället. Han är helt självförsörjande och får inga bidrag. Han är en tillgång till vårt samhälle på alla plan, och bidrar med värme, arbetskraft och genom att betala skatt.

Han har INGENTING att återvända till i Afghanistan, förutom ett överhängande dödshot.

I november 2019 flyttade Mustafa hem till mig och min familj. Direkt blev han en självklar och naturlig del av vår familj. Våra två barn älskar honom och ser honom som sin storebror. Efter ett års studier på folkhögskola fick Mustafa sommarjobb som snickare hos mina svågrar förra sommaren, och eftersom det fungerade så bra fick han en anställning hos dem och jobbar där nu. Han är otroligt omtyckt och uppskattad av sina kollegor. Han bidrar alltså till vårt svenska samhälle med arbetskraft och genom att betala skatt. Även om man alltså bara ser på situationen utifrån ett ekonomiskt perspektiv så är det totalt vansinnigt att utvisa honom ur vårt land.

Mustafa växte upp i ett sammanhang i Afghanistan med fundamentalistisk islamism, och tog redan som ung avstånd från den religionen. Detta gjorde att han till slut tvingades fly från Afghanistan. Att vara trolös är förenat med total livsfara där. Mustafa kunde inte tro på en religiös ideologi som förespråkade våld och förtryck av människor.

Mustafa var 16,5 år när han kom till Sverige. Men det första man gjorde var att man skrev upp hans ålder till 18 år. Så enligt Migrationsverket fyllde han 18 år samma dag som han kom till Sverige. Ett tag senare lyckades Mustafa få tag på en tazkira (identitetshandling) från Afghanistan som bekräftade hans egentliga ålder, men ni vägrade tro på honom ändå. Detta ifrågasättande har sedan följt honom och många andra flyktingar genom alla år.

Efter att Mustafa hade slussats runt mellan olika asylboenden i Sverige kom han i kontakt med kyrkan, och fick många vänner där. När han började förstå vad kristen tro handlade om blev han nyfiken. Han fascinerade över att man kunde tro på en god Gud som var kärleksfull och förlåtande. Efter bibelundervisning och en grundkurs i kristen tro döptes Mustafa hösten 2018. Och idag är han en varmt troende kristen, och är väldigt engagerad i kyrkan. Han har själv varit med som ledare i olika grupper, och lever med sin kristna tro i både ord och handling.

Att inte vara muslim i Afghanistan är förenat med total livsfara. I Mustafas område stenas människor till döds som inte följer den muslimska läran. Om man dessutom skulle få reda på att någon är kristen så förstår ni att situationen skulle vara ännu värre. Enligt World Watch List (2021) räknas Afghanistan just nu som världens näst farligaste land som kristen. De skriver så här om landet: ”Det är omöjligt att leva öppet som kristen i Afghanistan. Att lämna islam anses vara en skam… Antingen måste de fly från landet eller så dödas de.” Situationen i Afghanistan bekräftas ju även på Utrikesdepartementets hemsida, där man beskriver den mycket allvarliga situationen i landet. Och ni skriver bl.a. ”risken för våld är ytterst hög”.

Jag har varit kristen i hela mitt liv, och arbetar som pastor sedan 2009. Jag fick möjlighet att sitta med på Mustafas sista förhör på Migrationsdomstolen för två veckor sedan, där man skulle bedöma om hans tro var äkta och genuin. Och när vi igår fick beslutet så anser ni alltså att hans tro inte är genuin och äkta. Jag tror helt ärligt inte att jag själv skulle klara ert test, med tanke på att Mustafas tro underkändes. Jag har lyssnat på mängder av människors vittnesbörd genom åren – om vad tron betyder för dem. Och det är sällan jag har hört ett så starkt och genuint vittnesbörd som det som Mustafa delade i Migrationsdomstolen. Och jag som lever nära honom kan ju intyga till 100% vad hans tro betyder för honom i vardag och församlingsengagemang.

Vad tycker ni att jag ska säga till min 6-åriga dotter och min 3-åriga son när vi får berätta för dem att deras storebror ”Stafa” ska utvisas till Afghanistan? Ska jag berätta att han utvisas för att hans tro på Gud inte bedöms vara på riktigt? Eller ska jag säga till dem att det inte finns plats för honom i vårt land, att det är fullt här?

Morgan och Mikael – jag förstår verkligen inte. Snälla, ge mig ETT ENDA rimligt argument till att ni gav Mustafa sitt slutgiltiga avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i vårt land?

David Hjelmqvist, pastor i Equmeniakyrkan Hovslätt
sandaren@sandaren.se