Orkar vi obehaget när vår världsbild rubbas?

Vi mår bra av att tro vissa saker även om det inte är sant, eftersom vi känner obehag när vår världsbild – och därmed vår identitet – hotas. Efter att nyheten om att pingstledaren Daniel Alm avgår efter anklagelser om maktmissbruk, bland annat av sexuell karaktär, har detta blivit tydligt.

Svårt att ta in situationen

Vissa verkar å ena sidan ha svårt att ta in situationen kring en ledare de ser upp till. Kommentarsfältet till det inlägg där Alm annonserade sin avgång, och skriver att han beklagar och skäms över sitt agerande, är fullt av kärleksförklaringar, välsignelser och böner – plus påpekanden om att betydelsefulla ledare attackeras av Satan.
Att så många väljer att hylla Alm och inte stötta kvinnan, i vissa fall även skuldbelägga henne och göra honom till offret, är oerhört problematiskt – även om vi inte vet exakt vad som har hänt. Å andra sidan passar redan skeptiska debattörer på att baktala hela pingströrelsen och anklaga alla dess 85 000 medlemmar för att stå bakom de problematiska reaktionerna. Men inom en så stor rörelse ryms såklart en mängd olika åsikter och praktiker.

Karismatiska predikanter

Verkligheten är mer komplex. Reaktionerna visar visserligen på problem som har funnits länge kopplat till dålig teologi, osund ledarsyn och okunskap om de mönster som ofta uppstår vid fall som dessa. Under min uppväxt inom pingströrelsen kunde karismatiska predikanter säga allt möjligt märkligt utan att någon korrigerade. Att bli sjuk när man skulle vara med i lovsångsteamet sågs som en attack från det onda – och därför medverkande man ändå. Vi älskade ungdomspastorn villkorslöst och pratade aldrig om makt eller ojämlikhet.
Men en hel del har förändrats, vilket bland annat visar sig genom att Pingsts nationella styrelse hittills har agerat korrekt och insiktsfullt: arbetsbefriade Alm, är öppna, har uttalat ett tydligt stöd för kvinnan och tillsatt en extern utredning.

Långsiktig förändring

Utredningen är viktig för möjlighet till rättvisa och upprättelse. Men att enbart ha fokus på skuldfrågan, och att ta parti för den ena eller den andra, blir ett sätt att skriva sig själv fri. För en långsiktig förändring behöver alla fråga sig vilken roll de har spelat – och vilka mönster i det egna sammanhanget som gör att situationer som denna blir möjliga och upprepar sig. Orkar vi med obehaget när vår världsbild på olika sätt rubbas? Vågar vi se vår egen del när något orättfärdigt händer? Vågar pingströrelsen det?

Lina Mattebo
skribent, författare och gästkrönikör i Sändaren