Efter att den första förvåningen lagt sig har många med oss gett uttryck för sin oro över både processen och namnförslaget.
Hemlighållandet av kandidaten, valet att lämna förslaget först efter det att de flesta församlingar hållit sina sista församlingsmöten före sommaren och ett förtigande av att inte hela styrelsen står bakom förslaget är några av de allvarliga avstegen från en normal demokratisk och öppen process.
Vad sedan personen Niklas Piensoho beträffar gäller vår oro för det första hans ledarskapssyn. När Karin Wiborn lyfter fram lyhördhet, samspel, ansvarsbärande, urskiljningsförmåga och förtroende som tydliga ledord, nämner Niklas Piensoho frihet, fasthet och enkelhet samt att leda människor till Jesus och till skriften. Vi ser inte att det han nämner syftar på uppdraget att leda och utveckla en kyrka utan mer om att vara församlingspastor. Men kyrkokonferensen ska ju inte värdera hans kvalifikationer för att vara pastor (eller medlem i Equmeniakyrkan) utan hans lämplighet som ledare för och förmåga att utveckla samfundet. Inget i hans svar röjer heller något om hur han som biträdande kyrkoledare själv vill låta sig ledas av och samarbeta med bland annat en kyrkostyrelse och en kyrkoledare.
Talar ogärna konkret
För det andra oroas vi över att Piensoho ogärna talar konkret om den faktiska Equmeniakyrkan även om han säger sig älska dess vision. Beror det på en okunskap eller ska vi förstå det som att han vill förändra Equmeniakyrkans arbete och roll i Sverige och internationellt? Vilka förhoppningar knyter kyrkostyrelsen till hans kandidatur?
Hans teologi och människosyn är den tredje orosgrunden. Den blottas bland annat i att han visserligen efter många och långa omprövningar numera accepterar homosexuella personer i församlingens gemenskap – vem gör inte det? – men har svårt att offentligt ens relatera till andra könsidentiteter.
Ytligt tal om demokrati och delaktighet
Det fjärde som bekymrar oss är hans ytliga tal om demokrati och delaktighet. Demokrati är inte bara en beslutsmetod utan, inte minst i vår tradition, både ett regelsystem och en kultur för bildning, dialog, delaktighet, jämlikhet, respekt, samspel, empati och minoritetsskydd.
Vilken slutsats drar vi då av de nyss publicerade intervjuerna, den offentliga debatten och beskeden från kyrkostyrelsen?
Det är bra att kyrkostyrelsen inte öppnar för någon ny slags organisering av ledarskapet. Det är styrelsen och kyrkoledaren som preciserar en rollfördelning som också ska offentliggöras. Vi noterar med tillfredsställelse att styrelsen även inskärper att ”som kyrkoledare och biträdande kyrkoledare har man att företräda Equmeniakyrkans identitet samt kyrkan som helhet och inte egna preferenser”.
Förefaller vara rädd för splittring
Slutligen säger kyrkostyrelsen att den utmanats av att ”möta” samfundets ”bredd och mångfald”. Kyrkostyrelsen förefaller vara rädd för splittring. Vi tror dock att den föreslagna externa rekryteringen till det biträdande kyrkoledaruppdraget kan få precis en sådan polariserande effekt med ett ökat främlingskap inför Equmeniakyrkan som följd. Det är även vad många befarat och uttryckt i den här sommardebatten. Det namnförslag som splittrat styrelsen riskerar att också splittra kyrkokonferensen och ge oss en biträdande kyrkoledare med svag legitimitet.
Därför önskar vi att ärendet om biträdande kyrkoledare återremitteras till styrelsen.
Erik Amnå
Marie Demker
LÄGG TILL NY KOMMENTAR