Palmsöndag, skärtorsdag, långfredag och sedan påskdag. Stilla veckan är fylld av humörsvängningar, motsättningar och stark dramatik. Folkets jubel och snart dess förakt. Festmåltidens samhörighet blandas med svek. Långfredagens totala mörker bryts av när stilla veckan övergår i påskdagens budskap om den tomma graven som gör Jesu följare förvirrade, rädda och möjligen hoppfulla.

I bibelns första kapitel berättas om hur ljus blir till för att skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år (1 Mos 1:14). För oss i Norden ­infaller den tid på året som i kyrko­året är allra mörkast samtidigt som knopparna spirar och ljuset väcker oss till liv efter vintern. Mörker och ljus vävs samman. Långfredag och påskdag hör ihop och är beroende av varandra. Vi inbjuds att vandra med Jesus upp till Jerusalem. Hosiannarop på palmsöndagen som snart byts till ett ”korsfäst”. Vi inbjuds att vara där vid påskmåltidens middagsbord, tvätta varandras fötter, dela bröd och vin och minnas; Kristi kropp och Kristi blod. Kristus för mig levd, korsfäst och uppstånden. Och vi får sluta den stilla veckan med påskdagens rop om livets seger över döden. Ett eskatologiskt hopp som behöver eka högt genom världen.

För en yngre ­generation är uppväxten mer präglad av långfredagens allvar än påsk­dagens hoppfullhet. I stilla veckan tar vi emot och lever i båda.

När den generation jag hör till klev ut i vuxenlivet var det en hoppfull tid. Det fanns en tilltro till internationella samarbeten och en tro på framtiden. Förenta nationerna var ännu ungt liksom Kyrkornas världsråd. I USA hade medborgarrättsrörelsen bidragit till inkluderande lagar och regler. Berlinmuren föll och Nelson Mandela blev fri efter 27 år som politisk fånge. Det fanns hopp om en framtid och en tro på att förändring är möjlig genom god vilja och samverkan. Broar i stället för murar.
 

I veckan blev jag återigen medveten om hur senare generationer har med sig en helt annan erfarenhet av tillvaron. De vars första minnen är flygplan som kraschar in i World Trade Center och som senare har vuxit upp med rapporter om drastiska klimatförändringar, flyktingströmmar, ökade konflikter, ökad polarisering och spänning mellan människor och en allmän ökad misstro till ledarskap. Nu kan vi också lägga till pandemi och ännu ett krig, för oss närmare än på länge. För en yngre generation är uppväxten mer präglad av långfredagens allvar än påskdagens hoppfullhet. I stilla veckan tar vi emot och lever i båda. Och det är så vi kommer närmast sanningen om vad liv är. Det är naivt att inte bekänna sig till långfredagen. Den kommer till oss alla med mörker, förlust, förtvivlan och hopplöshet. Det är omöjligt att inte leva i påsk­dagens ljus. Livets seger, en trotsig tro på godheten och kärleken. Vi måste leva när vi lever, glädjas, tro, hoppas och älska.

Kyrkornas världsråd förbereder sig för generalförsamling i september. Just nu smakar kyrkor i över hundra länder på generalförsamlingens tema; Kristi kärlek driver världen till enhet och försoning. Detta samtidigt som kritiken mot en av medlemskyrkorna, den rysk-ortodoxa, otvivelaktigt har delaktighet i en konflikt som får världen att dra efter andan. Vid första anblicken kan temat ses som provocerande, men det går också att förstå som ett okuvligt eskatologiskt påskdagshopp. Korset, lidandet är sant. Det händer. Hela tiden. Den tomma graven, livets seger över döden är sant och vårt hopp. I allt, under allt och över allt är den treeniga Gudens kärlek och älskar oss ut ur död till liv. Tillåt dig långfredagens mörker. Tillåt dig påskdagens jublande glädje!

Karin Wiborn