Rädslan och våldets logik ska inte få sista ordet

På slutet av 1980-talet var jag ­utbytesstudent i USA. Min värd­familj var engagerad i den ­lokala katolska församlingen. Runt köksbordet talade vi ofta om fred, dialog och engagemang för en värld med färre murar och ­vapen. Vardagen var präglad av tillit och hopp. Flera år senare var jag tillbaka i USA efter terror­attackerna den 11 september 2001. Bush hade proklamerat krig mot terrorn. ”Antingen så är du med oss, eller emot oss”. Samtalen med mina värdföräldrar präglades inte längre av tillit och hopp. De var rädda. De hade blivit attackerade. Nu måste USA slå tillbaka. I samtalen blev det påtagligt hur deras föreställningar var färgade av en rädslans och våldets logik som genomsyrade mycket av det offentliga samtalet i USA.

Lite utrymme för diskussion

Jag kommer att tänka på mina värdföräldrar när jag konstaterar att många politiker och röster i media på kort tid enats kring en bild av situationen i Europa som lämnar lite utrymme för nyanser eller diskussion. Sverige blir säkrare om vi får bli medlemmar i Nato. Kriget kan bara avslutas på ett sätt: Ukraina måste besegra Ryssland och det är endast möjligt genom att västvärlden förser Ukraina med mer vapen.

Politik också bör förstås som strävan efter att ’skapa ett gemensamt liv genom att röra sig bortom distinktionen mellan vän och fiende’.

Den som dristar sig till att på något sätt väcka frågor kring dessa två sanningar avfärdas som naiv eller i värsta fall att gå Putins ärenden. Jag varken kan eller vill avfärda argumenten för medlemskap i Nato eller vårt ansvar att stödja Ukraina med vapen. Det är en utmanande och krävande ­situation som ställer oss inför svåra val och beslut. Men situationen utmanar alla oss som är övertygade om att våldets och rädslans logiker inte kommer att göra Sverige eller Europa säkrare på långsiktigt. Det väcker därmed också frågor om kyrkans roll och uppdrag.

Långsiktiga följder

Den militära upprustning sker just nu utan att i princip några frågor väcks om vad som riskerar att bli de mer långsiktiga följderna av ett Europa med mer vapen. I lika begränsad utsträckning hör vi beslutsfattare som sätter ord på de svåra moraliska dilemman det innebär att sända vapen till en krigszon. När vi sänder vapen måste vi också vara beredda att ta ansvaret för att svensktillverkade vapen kommer att döda människor som ska sörjas och begravas.

Krigets verklighet är också ­sådan att inga presidenter, statsministrar eller generalsekreterare för Nato har kontroll över de skeenden som våldets och rädslans logiker utlöser. Vi behöver inte tvivla på att de flesta av dem agerar med viljan att värna demokrati, frihet och fred. Men historien visar att ingen kontrollerar dessa processer.

Vi behöver fler röster

Det är i ljuset av allt detta som vi bör förstå kyrkans uppdrag och kallelse. Världen är för komplex, för mångfacetterad och för brusten för att vi kan överlåta ­ansvaret till ledande politiker ­eller mediaföretag. De behövs och de är viktiga. Men vi behöver fler röster och sammanhang där våra liv tillsammans kan formas.

Kyrkans uppdrag att följa Kristus och att förkunna evangelium innebär också en kallelse till att verka för fred, försoning och rättfärdighet. I historia och ­samtid finns exempel på extra­ordinära handlingar utförda av enskilda kristna och församlingar i avgörande situationer. Men där finns också ett mer ordinärt agerande i form av gudstjänstfirande, bön, diakonalt arbete, själavård och mission som tålmodigt utförs vecka efter vecka. I detta vardagliga kall förvaltas och gestaltas sådant som kan forma våra blickar och förhållningssätt till världen och vår nästa.

Använt termen teopolitik

I min egen forskning har jag använt termen teopolitik för att synliggöra hur kyrkor och församlingar i sitt vardagliga arbete bidrar till att forma det gemensamma. I boken Resurrecting Democrazy menar teologen Luke Bretherton att vi inte kan reducera politik till en kamp om makt. Baserad på forskning av hur organisationer i London samverkar för att värna det gemensamma menar han att politik också bör förstås som strävan efter att ”skapa ett gemensamt liv genom att röra sig bortom distinktionen mellan vän och fiende”. Det kan enligt Bretherton ske genom processer som respekterar andras annorlundahet men som sam­tidigt uppmärksammar konflikter kring identitet och intressen mellan olika grupper. Det handlar därmed varken om att undertrycka de man är oense med, eller om att etablera kontroll för att kunna exkludera alla andra sätt att förstå ett problem. Han talar om det som en demokratisk politik. Brethertons resonemang och vokabulär hjälper oss att tydligare se vad kyrkans teopolitiska bidrag kan vara.

Vävar av tillit

Våldets och rädslans logiker formar våra föreställningar, våra känslor och vår blick på världen och varandra. Därför behövs alternativa och kompletterande perspektiv och berättelser. I evangeliernas vittnesbörd, i bröd som bryts, i syndabekännelser, i förbön och överlåtelse upprätthålls ett utrymme där vi kan möta verkligheten sådan den är utan att låta våldets och rädslans logiker få sista ordet. Om vi inte fortsätter att väva vävar av tillit finns inget hopp om fred. Om vi inte fortsätter att se vårt eget ansvar och våra tillkorta­kommanden finns inget hopp om en levande demokrati.

Kanske måste Sverige sända vapen till Ukraina och kanske bör Sverige bli medlemmar i Nato. Men samtidigt som vi fattar sådana beslut måste vi kunna ställa de svåra moraliska frågorna som upprustningen ställer oss inför. Vulgära summor och resurser satsas på vapen. Våldet och rädslan får allt fastare grepp om våra själar. Vart leder det oss? Då behövs det människor som tål­modigt ropar eller suckar sina Kyrie Eleison – Herre förbarma dig över oss. Och som med en sådana böner i hjärtat och på sina läppar fortsätter att handla för fred, försoning och rättfärdighet.

Jonas Ideström
professor i praktisk teologi, EHS