Mitt inlägg här syftar i första hand till att, utifrån egna erfarenheter, dela mina reflektioner med förhoppning att det ska leda till att skapa större öppenhet och bättre tydlighet i processen vid framtida val av kyrkoledare. Jag blev kontaktad av Kyrkostyrelsen i början av oktober 2019 och fick veta att jag nominerats till biträdande kyrkoledare. Detta var en stor överraskning då jag inte alls reflekterat kring denna möjlighet.

Jag fick inte veta vilken församling/vilka församlingar som nominerat mig och visste därför inte motiven bakom.

Jag beslutade dock att gå in i processen och jag gjorde det av två skäl:

∙ Jag är nyfiken på livet och vill sällan stänga dörrar till nya möjligheter innan jag vet hur långt det är möjligt att komma.

∙ Jag ville pröva om det var möjligt för en diakon att bli biträdande kyrkoledare. I en tid då vi arbetar allt mer utifrån ett tydligt diakonalt perspektiv och vara en kyrka i samhället – på alla plan – så ville jag se om mina erfarenheter från såväl kyrka och social-
tjänst som sjukvård och ideell organisation kunde anses vara en tillgång även utifrån ett ledarskapsperspektiv i Equmeniakyrkan.

Jag fick liksom övriga nominerade skriva CV och ett personligt brev. Jag blev senare intervjuad vid tre tillfällen under hösten av sammanlagt fem olika personer.
I januari, några veckor innan kyrkostyrelsen fattade beslut, fick jag dock beskedet att jag inte längre var aktuell.

För mig som nominerad var informationen under processen knapphändig. Jag fick inte veta hur de olika stegen i processen såg ut, antal planerade intervjuer eller tidplan. Det gavs heller ingen information om hur många som var kvar efter varje intervjuomgång.

När det gäller frågan om att vara anonym eller inte så ställdes inte den rakt ut, utan blev mer ett antagande. Jag hade inget emot det, men skulle det ha varit en öppen process hade jag förstås förhållit mig till det. Återigen handlar det om tydlighet så alla vet vad som gäller. Från start.

I den information som gavs fanns en del om uppdrag och roll, men det som presenterades var väldigt allmänt och gällde ”kyrko-ledare”. Jag vet att mycket formas av dem som sedan väljs, men jag vet av erfarenhet från andra sammanhang där jag funnits med i valberedningsarbete och ansvarat för chefsrekryteringar hur viktigt det är att ha en ”profil” att mäta mot.

En tydlig profil och uppdragsbeskrivning kan vara en tillgång för den som intervjuas. Då kan den som nominerats själv bedöma om detta motsvarar den egna kompetensen och dra sig ur processen om det inte är så.

Det som varit kan vi inte göra något åt, men vi kan ta med oss erfarenheter in i framtiden. Och när vi framöver ska välja kyrko-ledare är min förhoppning att processen ska bli tydligare och mer öppen för såväl församlingar som nominerade. Det bygger trygghet och förtroende för Equmeniakyrkan och dess ledarskap.

Jag föreslår därför följande:

∙ Församlingar ska informera den som man vill nominera så det finns en chans för den som föreslås att fundera och möjlighet att direkt säga ”nej”.

∙ Ramarna för nomineringsarbetet ska vara tydlig för församlingarna och bör beslutas av kyrkokonferensen. Det gäller till exempel om namnen på de nominerade ska vara öppna och i så fall från vilken tidpunkt i processen.

∙ Nomineringsprocessen ska från början vara tydlig för de som nominerats och står till förfogande. Det gäller till exempel tidplan, antal intervjuer, upplägg av intervjuer och återkoppling till de som inte går vidare.

Margret Josefsson

Diakon och socionom

Medlem i Equmeniakyrkan, Mariestad