Så kan vi skapa trygga församlingar

Där människor möts ­formas system. Ett system kan vara funktionellt eller dysfunktionellt. Ett funktionellt system drivs av glädje. Ett dysfunktionellt system drivs av rädsla. Alla system, även ett system bestående av kristna människor, kan bli dysfunktionellt.

När systemet styrs av glädje är vi glada för varandra och måna om att föra in glädje i systemet. Vi är nyfikna på hur livet är för andra och försöker förstå dem. Vi uttrycker till varandra ”Du hör hit. Du är okej som du är. Jag ser dig. Jag hör dig. Jag är glad att få vara tillsammans med dig. Jag vill försöka förstå hur livet är för dig.”

Sätta gränser när så behövs

Vi förundras över varandra och förtröstar i stället för förfäras i våra möten med varandra. Glädjen, och tryggheten som den ger, gör att vi kan påminna oss om att andra får plats och att andra vill oss väl även när det ibland blir fel, men också att vi kan sätta gränser när så behövs.

När systemet styrs av rädsla ­upplever vi oss ofta hotade, och går till försvar eller attack, ­eller drar oss undan och und­viker ­varandra. Vi blir rädda för att inte höra till, vilket kan leda till att vi gör vad som helst för att få en upplevelse av tillhörighet. Vi blir rädda för att inte få våra behov mötta, och tappar då förmågan att möta både våra egna och andras behov. Vår förmåga att ta in andra och förstå andra stängs ner, vilket i sin tur leder till att vi blir ännu mer osäkra och känner oss ännu mer förvirrade och maktlösa.

Kontroll och skam

Med rädslan kommer kontroll och skam. När vi är rädda förfäras vi och begränsar både män­niskor och Gud, för att uppleva någon sorts kontroll. En rädd människa upplever sig ofta maktlös. Om vi upplever att vi inte har makt och kontroll över oss själva ­för­söker vi ta makt och kontroll över ­andra. En rädd människa är ofta skamfylld. Om vi är skamfyllda, häller vi lätt skam över andra.

En kristen församling består inte av perfekta människor. Den består av längtande människor.

Det finns många anledningar till att en människa söker sig till en församling: för att få gemenskap, för att bli sedd, för att ta sig en plats, för att få använda sina gåvor. Vi kommer ofta till en församling med en längtan efter det som vi inte hittat någon annanstans.

Ibland kan en församling möta den längtan. På ett sunt sätt. Ibland kan den inte det. Och ibland upplever vi att vår längtan blir mött, men inser senare att det blev på ett väldigt osunt sätt.

Dysfunktionella system

Det finns inget som kan ursäkta att människor blivit och blir kränkta, skammade, upplevt övergrepp och utsatthet. Men ­genom kunskap om rädslans och skammens krafter i dysfunktionella system kan vi bli mer uppmärksamma så att risken för att detta händer minskar. Och vi kan alla ta ett ansvar för att de system där vi befinner oss, också församlingen, blir funktionella system där glädje och trygghet byggs.

Vi har alla ett ansvar, och rätt till, att sätta gränser. När vi sätter en gräns runt om oss själva låter vi inte andra ta makten över oss eller hälla sin skam över oss. När vi sätter gränser ger vi oss själva det utrymme som är vårt, och ­låter inte andra invadera vårt utrymme eller ta över det. Vi ­säger stopp och nej när rädslan, kontrollen och skammen börjar härja, och vi säger ja till, släpper in, och jobbar aktivt på att föra in trygghet och glädje i systemet.

Tydliga strukturer

Trygghet byggs när vi skapar tydliga strukturer där vi ger varandra utrymme. Glädje väcks i förundran och tacksamhet. Vi möter varandra med glada ögon och en varm nyfikenhet. Vi lyssnar tillsammans till Guds berättelse om sig själv och om oss, vi möts kring Jesus som väntar på oss vid en eld på stranden, och vi andas tillsammans med den heliga anden. Vi ser och är medvetna om trasigheten i oss, mellan oss och i våra system, och lyfter tillsammans blicken mot Jesus som säger ”Jag är här. Jag ser er. Här finns plats.”

Ulrika Ernvik
socionom, leg psykoterapeut, författare, tidigare missionär för Equmeniakyrkan, skapare av traumaåterhämtningsmodellen Trygghetsberättelse