”Har Sändaren blivit rusig på rykten – en ryktessmidare?” frågar jag på Facebook, när jag läst ledaren i 23/2019, som sprider anklagelser mot Martin Luther King, en av historiens främsta fredsstiftare.

Huvudanklagelsen: ”i underrättelsetjänstens arkiv ska bland annat en film finnas där Luther King hejar på en kollega att våldföra sig på en kvinna. Luther King skrattar när hon säger stopp.”

”Nej det har vi inte.” All information är från ”tillförlitliga medier” och ”ledaretexten” skrevs ”med rätt stor försiktighet”, svarar Sändaren.

De hänvisar till en artikel av David J. Garrows i Standpoint med ”nysläppta uppgifter (som läckt i förtid) från FBI” och en från BBC om FBI-rapporten.

BBC skriver: ”Det finns inga bevis för att något av påståendena i rapporten har verifierats.”

Sändaren skriver däremot storstilt: ”Och så händer det där som inte ska hända en hjälte.”

Som om allt hänt. Sändaren lutar sig mot historikern Garrow, som refererar till FBI-agenters radiomottagare och ljudinspelning av en våldtäkt på ett hotell i Washington 1964 och en anonym handskriven text: ”King tittade på, skrattade, och erbjöd råd”.

Så varifrån får Sändaren sitt tal om ”en film”?

Det ser ut som att den rusat på snarare än läst på.

Eller kan den svara på tre enkla frågor?

Hur kan ljudinspelande FBI-män verifiera att ”King tittade på”? Kan de se genom väggar?

Varför anklagas bara King och inte de avlyssnande vita i rummet bredvid? Har inte poliser ett större ansvar att ingripa vid brott?

Hur legitim är FBI som primärkälla? Dess chef J. Edgar Hoover kallade King ”den mest ökända lögnaren i landet” och hans assistent William C. Sullivan honom ”framtidens farligaste neger i denna nation”. Förtroendeingivande?

Men, är inte Garrow en erkänd historiker? Jo, fast han hör till den äldre generationen, som likt gamla romerska ledare läst historien som en berättelse om ”stora män”.

Borde inte vi – 100 år efter kvinnlig rösträtt – ha vuxit ifrån den? Borde inte vi – efter ett Markusår – ha lärt oss en ny historieskrivning?

Evangelisten Markus hyllar inte de tolv manliga lärjungarna kring Jesus som hjältar – inte ens den inre kretsen av tre. I stället är det en namnlös kvinna – okänd, rentav ökänd – som är hjältinnan: ”Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (Mark 14:3).

Ingen annan får ett sådant hyllningsord.

För Sändarens som vill skriva ny historia kunde detta vara en utgångspunkt. Vem bör då hyllas?

Sändaren har hyllat Martin Luther King – ibland även Rosa Parks. Men, aldrig den första hjältinnan: Claudette Colvin. Ändå var det hon som var utlösaren av USA:s största sociala och kristna rörelse – något författaren Phillip Hoose påvisade för tio år sedan. Hon var först – hela nio månader före – med att sittstrejka på en buss i Montgomery. Det var även hon som var huvudvittnet i Browder v. Gayle case, där den avgörande segern mot segregation vanns.

Så utan Colvin ingen Parks, King eller Obama.

I världens ögon hade hon dock flera fel. Till skillnad från 42-åriga sömmerskan Rosa Parks var hon bara 15 år och saknade ett hedervärt arbete. Hon var inte heller lika graciös i tonen. Dessutom blev hon gravid med en äldre man – något kristna inte alltid tål. Men mest svårsmält var nog, att hon var svartare i hyn. Härav ett ”osäkert kort” som röst för en rörelse som måste vinna de vitas hjärtan.

Enligt Sveriges största encyklopedi, NE, finns hon inte.

Nu har dock Sändaren och vår kyrka en unik chans att bli först i Sverige att hedra hennes minne – med ett extra pris – för historiens namnlösa.

Tar vi den?

SVEN ANDERSSON

Svar direkt

Hej Sven!
Som jag svarade dig även på vår facebooksida (där det går att läsa ett utförligare svar än här) håller jag inte med om din analys att vi sprungit iväg, och menar i stället att vi varit tydliga med att poängtera att vi ännu inte kan verifiera något, men att det är en erkänd källa som kommit med de nya uppgifterna.

Jag och du delar hursomhelst kärntanken – att historiens namnlösa också bör få ett pris. I min ledarkrönika föreslog jag ett pris till utsatta kvinnor under MLK-prisets paraply. Din tanke om pris för mer okända hjälteinsatser är också behjärtansvärd.

Som jag tolkar dig tycker du att det kunde vara ett fristående pris som delas ut av Sändaren och Equmeniakyrkan. Det är en god tanke, kanske inte alls ett omöjligt framtidsscenario.

Robert Tjernberg

chefredaktör