Att arbeta med miljöfrågorna tycks ha blivit vår tids väckelserörelse. Till och med i kyrkorna är Greta Thunberg nästan lika känd som Jesus – därmed inget ont sagt om Gretas engagemang. Men känslan av att ha dragits in i ännu en modetrend ger mig en bismak av det politiskt korrekta.

Som gammal naturvetare med rötterna i barndomens uppväxt på landet och gymnasietidens möte med Rachel Carsons Tyst vår känner jag stor oro inför den hotande naturkatastrof som sedan länge tycks vara ofrånkomlig.

Det är alltså inte miljöengagemanget i sig som jag ifrågasätter, utan istället våra ständiga försök att äta av den begränsade kakan, och samtidigt vilja ha den kvar. Vi vill helt enkelt inte se sanningen i vitögat med allt vad det skulle innebära av kännbara inskränkningar, utan det blir för det mesta bara lite kosmetiska förändringar på ytan.

Skulle vi då tala klarspråk med moralisk utgångspunkt, hör man snart ord som flygskam och syndakatalog, och skulle våra politiker våga ta juridiken till hjälp, är väl frågan hur många röster de skulle få i nästa val?

Sändarens kommentar efter påsk talade sitt tydliga språk: ”Equmeniakyrkans klimatfasta är över”.

Vår värld är knappast betjänst av patetiska punktinsatser, som dessutom kan ha en tendens att ge utövaren ett oförtjänt gott samvete!

Eftersom nu flyget påstås vara en stor miljöbov – antingen det gäller en weekend-resa till New York, en semesterresa till Thailand eller en pilgrimsresa till Israel – vore det väl inte alltför mycket begärt om man gjorde med resereklamen så som man gör med reklam för tobak och alkohol? Det vill säga en rejäl varningstext!

Vi kan inte längre nöja oss med tidsbegränsade punktinsatser om världens resurser skall kunna fördelas rättvist bland en ständigt växande befolkning. Förmodligen blir det än en gång krisen och katastrofen som tvingar oss till smärtsamma omställningar, men det vore väl klädsamt om vi åtminstone hade gjort ett ärligt försök – särskilt vi som inte har mammon till Gud.