Efter Equmeniakyrkans bildande 2011 är detta det tredje största trossamfundet i Sverige*. På fjärde plats kommer Pingstkyrkan som under de senaste 20 åren också kämpat för enhet. Trots dessa försök verkar kulturen inom frikyrko-samfunden mer splittrad än någonsin. Modern dunkande bas kontrasteras med grannförsamlingens segertoner. I dag liknar frikyrkan mer en krossad spegelbild av något förflutet, med tusentals skärvor till församlingar som alla reflekterar en lite annorlunda bild av samma verklighet. En verklighet som förändras i allt snabbare takt.

Det känns uttjatat att skylla allt på kapitalism och individualism, men vårt samhälle är så genomsyrat av dessa idéer att vi ibland blir förblindade utav hur mycket vi påverkas. Frikyrkan, som har värdesatt kyrkan som ett rum för personlig tro, har långsamt utvecklats till en kyrka där tron ska passa ens personlighet, och detta genom utseende och smak. Det som är positivt med självförverkligande och valmöjlighet i livs­beslut och produkter i hyllan, är ett gift i kyrkans enhet.

Påståenden som: ”Jag mår så bra av gudstjänsten i X-kyrkan.” verkar ha blivit en slags grundförutsättning inför ens val av kyrka. Ett val som inte längre kretsar kring den viktiga teologiska övertygelsen, utan om att församlingens varumärke passar. Om någonting skaver eller utmanar dig, så var det nog helt enkelt inte rätt kyrka för dig. Den naturliga reaktionen på åsiktsskillnader har gått från att ”vårda vår gemenskap” till att ”byta församling för att passa mig”. Vårt samhällsklimat har sakta gått emot att bli vår tids Filioque-tillägg, med den lilla skillnaden att den inte ens handlar om teologi.

Det går att peka på hela vår historia för att bevisa att vi som människor är dåliga på enhet. Det stämmer, och det syns i alla aspekter av historien och livet. Det betyder dock inte att detta är något vi ska normalisera. Det är oundvikligt att dessa många små nischade församlingar snarare är grogrund för konkurrens och splittring än den gemenskapen som Paulus talar om. Jesus klarar knappt av att lysa igenom varumärket längre, och kyrkan blir ytterligare ett val i mängden av andra. Jag kan inte klandra ofrälsta för att de väljer något annat. Vad gör kyrkan speciell längre om vi splittras över så oviktiga saker som musiksmak?

Kanske kan en inspiration vara att se på våra syskon? Den äldsta kyrkan i världen, den ortodoxa kyrkans historia och liturgi har någonting som frikyrkan saknar: enhet och stabilitet. Jämför en frikyrka för 100 år sedan, med en i dag. Kanske är det redan vid namnet som likheterna slutar. Gör samma jämförelse med den ortodoxa kyrkan som funnits i 2 000 år. Skillnaden i kulturell stabilitet är slående. Jag är medveten om att jag nu ställer två samfund emot varandra, men jag gör detta med ekumenisk avsikt. Frågan är inte vem som gör rätt och fel, utan: Vad kan vi lära oss av varandra?

Denna enhet och stabiliteten som man finner i den ortodoxa kyrkan har sin grund i två saker: De försöker inte förstå allt med Gud, utan accepterar Gud som ett mysterium, och förlitar sig på De Heliga Traditionerna som muntligt förmedlats ända från apostlarna, till oss i dag. Detta är deras kultur, och ett arv som inte anpassat sig till vårt samhälle och trender.

Jag vill tro att frikyrkan har en framtid, men inte som det ser ut i dag. Det verkar som att det inte fungerar i längden att bygga sitt samfund på samtidens trend, varken när den trenden är nykterhet, eller 160 bpm.

Kanske är det nu dags att gräva djupare, tillbaka till våra kristna rötter. Där går att finna en gemensam kultur och tradition, där grunden ligger i en ödmjukhet över att vi inte kan förstå allt om Gud, och finna den heliga skönheten i detta. Huruvida Gud föredrar bas eller segertoner, är något som vi aldrig kommer få reda på. Något vi dock vet är att han vill att kyrkan ska vara en enhet.

För oss i ett kapitalistiskt och individualistiskt samhälle låter detta närmast frihetsinskränkande. Har vi inte all rätt att finna en kyrka som passar vår individualitet? Då tror jag att du tyvärr missat poängen med kyrkan. Den är inte till för att vi ska sitta bekväma, få en upplevelsebaserad tro, eller lite mer ”energi” inför veckan. Gudstjänsten är till för att vi ska betjäna Gud i gemenskap med alla kroppens lemmar. Där kan kärleken till vår nästa öka. I gudstjänsten övas vi i vår helgelse genom att sammarbeta med människor med olika åsikt och preferenser. Där blir vi ett gemensamt ljus i en så polariserad och splittrad värld. En övermänsklig uppvisning av något så omodernt som en pluralistisk enhet. Det låter nästan omöjligt, men det är ju också där som Gud tycker om att börja.

* Sett till antalet betjänande. Sett till medlemsantal är placeringen omvänd mellan Pingströrelsen och Equmeniakyrkan. (källa: SST)

Hilda Macdonald

Sett till antal betjänande. Sett till medlemsantal är placeringen omvänd mellan Pingströrelsen och Equmeniakyrkan. (källa: SST)