Tack Lasse Svensson, Sofia Camnerin och Olle Alkholm för ert svar på min ledare i Sändaren 24/2019. Jag är glad att ni uppskattar samtal och relationer – men jag tror att vi talar förbi varandra. Låt oss se om även vi kan mötas.

Mina reflexioner var ingen recension av ert kyrkoledarskap som helhet, utan en reflexion utifrån den bok ni skrivit och som har titeln ”Resa till enhet”. Man kan börja redan där, i titeln: till enhet. Betyder det att vi kommit fram till denna punkt? Är Equmeniakyrkan en sammanhängande kyrkogemenskap för att vi delar kyrkokonferens och annan organisation – eller behövs andra typer av enhet också: teologisk, till exempel? Är vi kanske på resa mot enhet, snarare än framme vid slutmålet?

Det kan synas petigt att diskutera prepositioner, men det är här jag tror vi talar förbi varandra. I er replik introducerar ni, inspirerade av min kritik, den välfunna bilden vandra-omkring-teologi. Kristet lärjungaskap har ofta beskrivits så; som en vandring, en väg. Men är det ett strosande? Det som invänder mot det sättet handlar om kombinationen av höga andliga ambitioner och liten konkret vägledning.

Som i Equmeniakyrkans beskrivning av sig själv som ”En kyrka för hela livet”, där människor förvandlas. Det är en hög ambition. Men hur förverkligas den? Vilken teologi är vägledande – vad är det som ska ge vår vandring riktning?

Det finns en vana att inte vilja svara konkret på den här frågan i frikyrkorna. Vi säger att ”Bibeln”, ”Jesus” eller ”relationer” är vår vägledning. Men det är kyrkans erfarenhet, historiskt och i samtiden, att detta kan behöva konkretiseras lite mer för att bli till verklig hjälp för församlingar och vanliga kristna.

Den självkritiska frågan som jag menar att hela Equmeniakyrkan, inklusive dess ledarskap, behöver ställa sig är alltså denna: Vilken är relationen mellan Equmeniakyrkans vara (identitet) och dess göra (aktivitet). Det har gått åtta år sedan bildandet – vilken identitet har tagit form under dessa år?

Hur kommer man i rörelse som kyrka? Jag tror att en riktning är viktig för att kunna vandra tillsammans. Ett planlöst strosande kan leda till många överraskande och givande möten – men det är något man gör en och en. Om man ska gå tillsammans behöver man ha en idé om vart man är på väg, och hur den vägen går. Kyrkoledarskapet har ett särskilt uppdrag här, ett som svarar mot herdeskapet.

Detta är inte riskfritt eller enkelt. Man kan snubbla eller till och med vandra vilse en stund. Men konkretion behövs, för att verkligheten är konkret – den har kropp. Det finns riktiga församlingar, riktiga medarbetare, riktiga människor i vår omgivning. Och det finns en ekonomi i obalans. Jag skulle inte kalla förhållningssättet i det för en ”vandra-omkring-teologi” utan för ”praktisk teologi”.