Sofia Camnerin sa i en kommentar att vi som kyrka tror att äktenskapet är den bästa samlevnadsformen. Då undrar jag varför vi inte mer frimodigt undervisar om det.

Det verkar nästan som att vi lider av beröringsskräck. Vi är dåliga på att vägleder våra tonåringar och unga vuxna utifrån en kristen värdegrund när det handlar om sex- och samlevnad. Vet vi inte vilka värderingar vi egentligen har? Eller hur vi ska förmedla dem utan att komma med pekpinnar? Är vi rädda för att uppfattas som kärnfamiljs-kramare och högerkristna? Kanske någon av kyrkoledarna kan svara.

Om vi lyfter fram äktenskapet som den bästa samlevnadsformen har vi stöd av den forskning som finns. De som är sambo ställer inte upp för varandra lika mycket varken ekonomiskt eller känslomässigt. Gifta är mer nöjda både med sin relation och sitt sexliv. Mest nöjda med sex-livet är faktiskt de som väntat tills bröllopsnatten. Något som kanske förvånar många. Även om själva sexdebuten kanske inte heller alltid var så lyckad. De som är sambo är otrogna betydligt mer. Kvinnorna är mer utsatt för våld. Därför är det inte förvånande att sambopar även när de har barn ihop enligt SCB skiljer sig dubbelt så ofta som gifta par med barn.

Skillnaderna är tydliga på gruppnivå. Givetvis 6är många sambopar lyckligare än vissa gifta. Det är inte vigselbeviset utan vilka värderingar vi har som gör skillnad. När vi gifter oss lovar eller uttrycker vi en vilja att älska varandra i nöd och lust och vara trogna tills döden skiljer oss åt. Medan många är sambo för att de inte vill binda upp sig. De tar varandra i stället på öppet köp, för att se om de passar ihop.

I Equmeniakyrkan talar vi mycket om hur viktigt det är med en hållbar värld och en hållbar utveckling. Det ska vi fortsätta med. Minst lika viktigt är väl trygga och hållbara relationer? Eller?

Alf B Svensson

Psykolog