Svenskarna behövde då inte längre gå in i något annat av staten godkänt samfund om man lämnade Svenska kyrkan.

Man behövde inte heller längre bekänna sig till den lutherska läran för att inneha en statlig tjänst. Samtidigt som vi i år firar 70 år med lagstadgad religionsfrihet tycks det ändå finnas vissa bekännelsekrav kvar för politiskt engagemang. Den debatt som förts kring valet av Julia Kronlid som andre vice talman kan illustrera detta.

Opassande som talman?

Det kan mycket väl vara så att Kronlid utifrån sin kristna tro fortfarande tror att evolutionsteorin är falsk, något hon gav uttryck för i en intervju från 2014 men som hon nu enligt egen utsago har reviderat. Betyder detta att hon enligt vissa av sina kritiker förkastar vetenskapen, är en farlig politiker och därmed opassande som talman? Inte nödvändigtvis. Politiker är som vi människor i övrigt. Många av oss håller oss med övertygelser som strikt sett går emot forskningen – och politiker är inget undantag.

Återkommande mantra

Trots att förekomsten av el­allergi saknar vetenskapligt stöd, hindrade det inte Sveriges dåvarande vice statsminister, Åsa Romson, MP, att 2015 säga sig tro att det finns. År 2018 föreslog regeringen att kirurgiska könskorrigerande ingrepp skulle bli tillåtet från och med 15 års ålder, utan vårdnadshavares tillstånd. Detta trots bristen på forskningsstöd för en sådan praxis. Att forskare dömer ut politiska vägval har även blivit ett återkommande mantra i debatten om klimatåtgärder.

Faktum är att till och med ­politikernas bekännelse till människovärdet och individuella fri- och rättigheter kräver ett trossprång; liksom tron på Gud går de nämligen inte att bevisa empiriskt. Se där ett givet middagssamtal för den som vill borra djupare i vår tids höga bekännelse till människovärdet som dock inte går att bevisa biologiskt!

Trots en offentlig bekännelse till nuvarande abortlagstiftning möter konvertiter sällan en välkommen famn i det sekulära Sverige.

Betyder detta att dessa politiker saknar omdöme generellt? Knappast. Tron på politiker som i alla lägen agerar utifrån sina principer är snarare en illusion. Många minns säkert oron bland sekulära humanister och andra religionskritiker för presidentkandidaten Mitt Romneys omdöme på grund av hans djupa mormonska tro. Ändå var Romney den ende republikanske senator som gick emot partilinjen och röstade för att fälla Donald Trump för maktmissbruk. Motivationen: hans gudstro och ”att skipa rättvisa på ett opartiskt sätt”. I dag skulle de flesta betrakta denne ”omdömeslöse” mormon som karaktärsfast.

Inte en naturvetenskaplig redogörelse

Nu väljer som bekant alla kristna inte att tolka Bibelns skapelseberättelse bokstavligt. Textens genre och struktur tyder på att det inte är en naturvetenskaplig redogörelse utan snarare en teologisk text om Guds tanke med skapelsen. Inte heller är tron på en ung jord det enda alternativet för bibeltroende kristna; många läser Bibelns släktregister med helt andra glasögon. CS Lewis, Tim Keller och Francis Collins är namn på kända evangelikala tänkare som är öppna för så kallad teistisk evolution, där biologisk utveckling är ett redskap för Guds skapande.

Och även om den brett uppskattade talmannen Andreas Norlén i en intervju i Dagen inte uttalar sig om hur-frågan är det värt att påpeka att han där säger sig vara en av ”de medlemmar i Svenska kyrkan som faktiskt tror på budskapet”. Och första raden i Svenska kyrkans bekännelse lyder som bekant: ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare…” Att han dessutom säger sig ofta be till Gud om vägledning leder uppenbarligen inte till bristande omdöme i ledandet av riksdagens arbete.

Ny form av puritanism

Samtidigt kan man konstatera att upprördheten bland politiker och journalister över vissa gudstroende politiker blir en studie i en ny form av puritanism. När Julia Kronlid strax efter talmansvalet fick frågan om hon ifrågasätter evolutionsteorin svarade hon nej. Även på frågan om hon står bakom den svenska abortlagen svarade hon att hon inte avviker från riksdagsmajoritetens linje.

Man skulle kunna tro att tiden då vi avkrävde en trohetsed för offentlig tjänst var förbi nu när det som sagt har gått 70 år sedan statsråd inte längre behöver bekänna den rena lutherska läran. Uppenbarligen håller de gamla takterna i. Varje avsteg från abortlagstiftning ses som ett uttryck för avfall från den rätta läran – trots att det är politikers uppgift att både stifta och att utvärdera lagar. Och i Kronlids fall handlade det om de sena aborterna där hon argumenterade för en ”säkerhetsmarginal” utifrån att den medicinska utvecklingen gjort det möjligt att rädda för tidigt födda barn bara några dagar efter att rätten till abort upphör. Man skulle kunna kalla det att lyssna till forskningen.

Dock ser vi att mönstret återkommer. Trots en offentlig bekännelse till nuvarande abortlagstiftning möter konvertiter sällan en välkommen famn i det sekulära Sverige. För visst borde Kronlids kritiker snarare gratulera henne nu när hon har fått rätt uppfattning? Det är som om svensk politik präglas av nya bekännelsekrav.

Jacob Rudenstrand
bitr. generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen och författare till "Den första rättigheten: Frihet till religion, frihet från religion."