I april lade regeringspartierna fram ett förslag som innebar att tidsbegränsade uppehållstillstånd skulle bli regel. I helgen som gick lade SD, M, KD och L dessutom fram ett gemensamt förslag där man bla vill att det skall bli svårare att få uppehållstillstånd av humanitära skäl.

Det är djupt tragiskt för alla dem som flyr och flytt till Sverige och lever här med ständig oro för vad framtiden kommer att innebära. Men det är inte bara för alla dem detta är tragiskt. Det är det också för oss alla i Sverige. Det gör något med vårt land och med oss själva när vi stänger dörren. Det förändrar självbilden och skapar en sämre version av oss och vårt land. När vi nu ser att den permanenta lag som ersätter de provisoriska ser ut att bli minst lika stram är det djupt tragiskt.

Vi börjar alla våra liv på denna jord på en plats vi inte väljer. Men det händer att platsen som är min trasas sönder och man tvingas på flykt. I Bibelns berättelse, där den israeliska folkspillran själva smakat främlingskapet i Egypten och flykt därifrån, möts de av allvarsorden: – Då uppmanade jag era domare: »Lyssna på era bröder och döm rättvist mellan dem och även mellan en landsman och en främling. Var inte partiska när ni dömer, lyssna lika noga på låg och hög. Frukta ingen människa, ty domen är Guds.« 5 Mos 1:16-17

Vi måste lyssna på våra systrar och bröder. Det är nu vi formar vad vi är och vill bli ihågkomna som. Att det finns oro för förändring, att dela brödet och arbetet, möta nya kulturer är förståeligt. Men att vi av sådana skäl stänger vår dörr innebär inte att problemet är borta. Det handlar om människor på flykt på grund av onda strukturer, om en värld som hotas både inifrån av konflikter och utifrån av klimathot, fattigdom och etniska och religiösa motsättningar. Vår migrationspolitik handlar också om oss själva: Vilka vi är och vill vara.

Sedan 1984 har huvudlinjen varit permanenta uppehållstillstånd. Den som beviljas flyktingstatus föreslås nu få uppehållstillstånd i tre år. Som skyddsbehövande endast 13 månader. Detta beskrev ansvarig minister Morgan Johansson redan innan helgens utspel som ett förslag som ”ligger i mitten” (Dagen 29/4). Det beskriver den glidning vi fått vara med om och visar med all önskvärd tydlighet att Sveriges ambitioner som en tonsättande humanitär nation i dessa frågor har övergivits.

Att framleva sitt liv tre år i taget. Och då endast om man fått flyktingstatus. Även beslutande politiker behöver ställa den personliga frågan: Skulle jag kunna leva under sådana omständigheter? Detta borde vägleda våra politiker att forma en lagstiftning med en mer humanitär tolkning av asylrätten och mänskliga rättigheter.

Självklart ska vi göra vad vi kan för att minska det globala flyktingtrycket. Absolut bör Europas länder samordna sina insatser. Men den resa som nu pågår ner mot miniminivåer tjänar inte mänskligheten. Den berättar istället en historia, inte om flyktingen, utan om oss. Vi behöver alla ställa oss frågan om vilka vi är och vill vara? Idag saknas det politiska ledarskap som talade om öppna hjärtan och om ett Europa som inte bygger murar.

LASSE SVENSSON, Kyrkoledare i Equmeniakyrkan
lasse.svensson@equmeniakyrkan.se