Tänk om fler sekulära svenskar faktiskt tror än vad vi tror

Guds förnyade närhet förvandlade människors liv. Just detta skedde också då väckelsen bröt igenom. Jesus blev en del av vardagen, lika tydligt närvarande i kyrkan som vid köksborden. Vi kan beskriva väckelsearvet på olika sätt, men kanske var det främst en närmast okuvlig inre drivkraft, men också en strategi (till exempel att använda nykterhetssamlingar för att dela evangeliet) och dessutom fann man en klok väg att organisera män­niskor.

Drivkraften mer spretig

I dag är nog drivkraften mer spretig. Vi har mycket att fundera på och arbeta med i det egna och tämligen interna arbetet. Vi blir lätt dörrvakter och trospoliser när vårt uppdrag är att vara medvandrare med varje människa och dela samtal om livsresa och kristustro i tempel och vid köksbord, sätta evangelium i allas händer.

I stället för att närmast bli förvånade över att någon har en tro eller är andlig så bör vi oftare utgå från att det närmast självklart är så.

Svar från den enkät Equmeniakyrkans församlingar svarade på innan sommaren har lett till samtal om församlingens syfte, uppdrag och prioriteringar. Församlingar ombads i den prioritera mellan olika alternativ, bland annat om mission, det vill säga vittnesbörd, diakoni och gemenskap – lokalt och globalt. Vi vet alla att en sådan prioritering inte är möjlig om man med den menar att något är oviktigt. Däremot säger svaren något om vad som just nu upplevs som störst behov att få stöd för. Och samtal är bra men på frågan om ord eller handling, evangelisation eller diakoni är det som är vägen framåt – då är svaret alltså som vanligt att båda behövs. Svaret är också att det är olika för varje person och varje sammanhang i varje tid.

Dörren är inte problemet

Ett dike är att fokusera på dörren in i kyrkan, den mängd tro som vi bekänner. Hur många människor har jag inte mött som sagt ”jag är nog inte kristen på det sättet men visst har jag en tro”. Det räcker. Att bejaka Guds goda Andes arbete i ditt liv som väckt den längtan är tillräcklig. Vi behöver inte arbeta för att blidka en vred Gud, vi kan inte lägga något till det Jesus gjort (Gal 2:21). Dörren är inte problemet, den har Gud ställt på vid gavel. Utmaningen och kallelsen är vandringen med Gud. Det är då vi likt våra förfäder i Ordet kan söka vägledningen i vårt inre liv med Kristus och i vårt engagemang för varandra, andra och samhället. Det inre livet behöver gå i takt med de yttre uttrycken och då märks det när vi går med Gud.

Beror på hur man definierar sekulär

Vi hör inte sällan att Sverige är världens mest sekulära land, men det beror nog på hur man definierar sekulär. För visst finns en andlighet, en längtan och ett sökande efter mening och sammanhang. I stället för att närmast bli förvånade över att någon har en tro eller är andlig så bör vi ­oftare utgå från att det närmast självklart är så och erbjuda platser och möjlighet till fördjupning och växt. Då blir igen dörren mindre viktig och livet med Gud poängen. Då blir kyrkan igen närvarande och självklar – det har hänt förut och kan alltid hända igen.

Ett andra dike kan i sammanhanget beskrivas som otydlighet. Man har så länge hyvlat på sina trösklar att man råkat hyvlat ner hela kyrkan. Vi vill inte tvinga vår tro på någon, inte slå bibeln i huvudet på någon. Det är bra, människor vi möter skall såklart inte ses som frälsningsobjekt. Men vi behöver också ta människors längtan och andlighet på allvar. Erbjuda på ett enkelt och naturligt sätt möten med den ­Jesus Kristus som bjuder oss med på vandringen i och till livet.