Tron finns – men främlingsskapet inför kyrkan är stor

Då vill jag veta, vad i det jag skrev som hör till den tidsperioden. Kanske det jag vill lyfta fram har att göra med något som hände för två­ ­tusen år sedan.

Förmodligen är jag också lika angelägen och har lika stor lidelse som du, att vara en kyrka för unga människor. Tro inte något annat!

Handlar inte om detta

Du fortsätter med att skriva om självklarheter, som om jag totalt missat det. Jag vet lika väl som du, att det finns ”en sann Gud och en sann människa som spikades upp på ett kors”. Men min fråga handlar inte om detta utan hur vi formulerar evangelium för dagens människor, som inkluderar alla generationer. ­Givetvis med olika slags pedagogiska modeller för att vara relevant för varje ålder, barn som vuxna.

Problemet är att referenser till vad kristen tro är i dag är bristfälliga. Kunskapen om kristen tro och kyrka är begränsad. Orden vi håller oss med, hur fromma de än är, måste få en förståelse för unga människor. I annat fall blir det lätt en magisk tolkning av vad tron är. Precis som jag skriver om i min insändare, att det leder till att vi skall tro på Jesus för att må bra.

Varit pastor i arbetslivet

Jag har under många år varit pastor i arbetslivet, där jag mött människor i sin vardag. De andliga samtalen har varit många. Jag vågar påstå att trons liv finns där, men så fjärran från kyrkors liv. Främlingsskapet är stort inför kyrkan med dess kultur. För mig handlar inte frågan om hur vi lockar unga eller andra grupper till kyrkan, utan hur väl vi lyckas gestalta vad det är att vara kyrka.

Utestänger människor

Jag upprepar: det finns i många av våra församlingar maktstrukturer, kotterier och gemenskaper, som utestänger människor. De gör det ofta under ”en paroll” eller en ”vision” om att nå ut till nya grupper, särskilt till unga. De undantränger och osynliggör många andra erfarenheter i församlingarna.

Vi behöver återerövra vad det innebär att vara församling tillsammans, över generations- och andra gränser.

Jag upplever att du med dina ­ledartexter stärker dessa i stället för att lyfta fram alternativen till en sådan ensidighet. Vi behöver återerövra vad det innebär att vara församling tillsammans, över generations- och andra gränser. Det som våra kyrkor faktiskt var bra på tidigare och det som jag är mest stolt över i vårt väckelsearv.

Undervisning som ger motstånd

Jag vet om unga människor, som inte på något sätt vill relatera sig till kyrkan i dag på grund av ytligheten i förkunnelsen. Dessa längtar efter den undervisning som ger motstånd och utmanar på livets alla plan. Inte minst det som gäller det diakonala uppdraget och frågor om fred och försoning i världen, miljö- och klimatfrågorna. Ett arv vi har att förvalta. De söker en gudstjänst som i sin liturgi kan rymma rädslan och sorgen inför tragedierna i dagens värld likväl som hoppet om en ny himmel och en ny jord. Det är inte fråga om ett ”socialt evangelium” utan om evangelium.

Du avslutar med att vi skall lyssna till yngre generationer. Visst! Men framför allt skall vi lyssna till vad ”Anden säger till församlingarna” som Uppenbarelseboken uppmanar oss till. Det är kanske framför allt i bristen på det lyssnandet vi går vilse.

Åke Nordqvist

Svar direkt:

Något jag håller med Nordquist om är att kotterier kan vara ett problem i frikyrkor. Det gäller allt från slutna och ryggdunkande kompisgäng till filterbubblor som samlar medhåll på sociala medier. Det är bra att Nordquist vill ha en kyrka för unga och för diakoni samt att ingen av oss vill att denna kyrka uteslutande ska predika någon form av well-­being.

Måste vara redo att ge yngre generationer plats

Det jag skrev var att en kyrka som är öppen för unga måste vara redo att ge yngre generationer plats och låta dem formulera en framväxande kyrka utan att äldre generationer kommer med pekpinnar och talar om för dem vad de ska göra. Eftersom yngre ­generationer har gjort andra ­erfarenheter kan deras prioriteringar vara andra än vad både jag och Nordquist tänkt oss.

Texten i en tidningsartikel är ­begränsad och det är inte rimligt att klistra på några åsikter bara för att allt inte nämns. Vad jag inte får ihop är att Nordquist först menar att det är självklart att ha ett fokus på Jesus och att det är Jesus som möter och når andra människor. Några meningar ­senare beskriver han detsamma som ensidigt och främmande.

Guds ord är språk

Kropp, rörelse, språk är något av det som kan användas i vår relation med Jesus. För Guds ord är språk. Det språket ger oss verktyg för att samtala med och om Gud. Varken kyrkan eller någon människa har något att vinna på att förlora språket för Guds kärlek till oss och vår relation med Jesus. Att tro annat är en återvändsgränd.

Magnus Hagevi