Vad då med allt? frågade jag.

”Ja, med Facebook, Instagram, Twitter, ja, allt. Jag är helt utanför men det är befriande. Jag har ju vuxit upp med allt det där, fick ingen chans att välja men jag vill ha ett annat liv. Inte bara vara så upptagen av allt hela tiden. Livet måste väl vara något mer? Inte så här självupptaget!”

Jag nickade och log och märkte att jag långsamt gled i väg i mina egna tankar.

Ett mer och mer individualiserat sätt att se på verkligheten har blivit tydligt på flera olika sätt och det tycks hänga ihop med varandra. Eller det som Augustinus beskrev som människans grundproblem: Hon är incurvatus in se, inkrökt i sig själv.

Ta begravningar till exempel. Antalet svenskar som begraver sina döda släktingar utan någon officiell ceremoni ökar kraftigt enligt SVT Nyheter (30 augusti 2019) Nästan 8 procent detta år. Ulf Lerneús på Sveriges Begravningsbyråers förbund förutspår en ökning på upp till 15 procent. Betyder det att ritualerna, ofta religiösa handlingar kommer att försvinna eller ändra form?

Tittar vi på tecknen i dödsannonserna ser vi att indexikala tecken har ökat, det vill säga tecken som säger något personligt om den döde, har blivit vanligare. Den avlidnes person lyfts fram (nallar, segelbåtar, hundar, golfklubbor). Korset tycks enbart stå för död, och inte också, för det eviga livet.

Förändring och val av begravningsmusik är påtaglig. Från att ha lyft fram det eviga livet har även här det individualiserade synssättet blivit tydligt. Det handlar ofta om sånger som fokuserar på ett här och nu, och att hitta ”sig själv” inom ramen för detta jordeliv.

Kyrkobesökarna blir färre i Sverige men ritualer som är individcentrerade ökar. Ritualforskaren Catherine Bell menar att de nya ritualerna tonar ned etiska läror och doktriner och istället föredras ett språk som betonar starka känslor av personlig förändring och självförverkligande. Detta marknadsförs som coaching och lekmannaterapi. I dessa nya formaliserade handlingar ska individen hitta sin inre potential med hjälp av den egencertifierade entreprenören. Vi hittar ett uppbåd av management kurser, tv-soffors terapeutiska samtal, populärlitteratur, allt för personlig hjälp.

Titlarna börjar konstrueras på liknande sätt som andra titlar i samhället. Licenserad, diplomerad, ackrediterad, auktoriserad. Legitimerad är dock skyddad enligt svensk lag. Företag skapas med namn som påminner om andra företags eller institutioners namn. Till exempel Svenska Institutet för sorgebearbetning eller Hälso-akademin. Själavård och psykoterapi kan i dag ersättas av Svenska institutet för sorgebearbetnings metod som har egna certifierade sorgebearbetare. (det kostar 6 900 för en tre dagars kurs, en certifieringskurs för att hjälpa andra kostar 15 900, fem heldagar). Ledarna har alla själva varit med om sorger och förluster och kommer inte som i kyrkans värld (präster, pastorer, diakoner) eller i psykoterapin att gömma sig bakom en ”professionell mask”. (källa: Ann-Christine Hornborg Professor Emeritus i religionshistoria, Signum 7 2019)

När det gäller bröllop så vill många fortfarande använda sig av kyrkan som ett vackert rum. Entreprenörer designar bröllop som unika event (stora annonser i våra största dagstidningar där även svenska kyrkan medverkar). Eventet kan misslyckas om formen inte blir bra.

Det är alltså annorlunda än de kyrkliga liturgierna. För de kyrkliga liturgierna är inte beroende av våra privata intentioner eller känslor. Vi måste acceptera liturgin men den har inte med vårt egna känsloliv att göra. Den är pålitlig. Den har en annan uppbyggnad. Den är en symbol för ett större bygge, större än oss själva.

Den unga kvinnan i terapistolen fortsatte och berättade om vad hon önskade i sitt liv, hon talade om att utföra något i världen, göra något för andra, vilja något mer än att bara ta bilder på sig själv och lägga ut på nätet.

Jag lutade mig tillbaka i stolen och lyssnade på denna unga hoppingivande gestalt.

Jag erinrade mig en rapport som kommit nyss från framtidsinstitutet Kairos om vad generation Z, det vill säga de som är födda 1995–2005, tycker är viktigast i livet. Det är varken klimatet, pengar eller datorer. Det är etik och moral.

En av dem satt framför mig och berättade om just detta i terapirummet!

Det behövs bildning i etik och moral och bildning om något som är större än oss själva.

Lillemor Högerås, Pastor i Equmeniakyrkan och Leg. Psykoterapeut