Jag har den senaste tiden hamnat i flera diskussioner om homosexualitet. Eller hamnat och hamnat... jag ska inte skylla på yttre omständigheter. Jag har gett mig in i diskussioner genom att ifrågasätta det diverse kristna homofober skriver helt enkelt. Därför att jag blir arg och bedrövad. Inte minst när det är en pastor som är homofoben. I dessa diskussioner har jag satt upp en viktig regel för mig själv. Jag argumenterar aldrig med hjälp av Bibeln. Möjligen upplyser jag homofoben i fråga om att de verser hen oftast slänger ur sig är gravt felöversatta, att ömsesidig kärlek mellan två vuxna människor av samma kön var tämligen okänt som företeelse och att ordet homosexualitet inte ens fanns när Paulus plitade ner sina brev.

Jag förstår inte ens varför homosexualitet behöver diskuteras hit och dit utifrån bibeltexter. Det handlar om kärlek. Punkt. Så enkelt är det.

Själv ägnar jag mig åt utlevd heterosexualitet med min sambo. Utan att vara gift. Oerhört tacksam för livet med henne. Jag behöver aldrig försvara det. (Jo, det var visserligen en svårt religiös man rätt nyligen som tyckte det var viktigt för hans välbefinnande att vi omgående slutade leva i synd. Själva tyckte vi det var synd att sluta.) Nej, vårt samliv, vilka vi ÄR och hur vi ska hanteras stöts och blöts aldrig i ”goda samtal” eller i förhandlingar på konferenser, över våra huvuden som om vi inte hörde. (Ja, herregud vilka bisarra inlägg jag har hört på konferenser genom årtiondena.) Och när det gäller detta med vår utlevda heterosexualitet utan äktenskap är Paulus ändå väldigt tydlig. Om hur förtappad jag faktiskt är. Detsamma gäller det faktum att jag tidigare varit gift två gånger, och skilt mig två gånger, från kvinnor jag är oerhört tacksam över att ha fått vara med om, och dela en del av livet med. Jag behöver aldrig motivera detta med olika möjliga bibeltolkningar och jag hör aldrig detta diskuteras. Varför?

Jo, därför att den enda frågan som numera i någon betydande omfattning diskuteras, som om det spelar någon roll för vårt personliga ställningstagande vad det står i Bibeln, är homosexualitet. Och det ÄR ju ingen fråga. Återigen, det handlar om kärlek. Kärlek.

Jag tänker att det för kyrkan är dags att byta fokus till det som ÄR problemet. Utlevd homofobi. Det som behöver diskuteras i goda samtal är hur de ganska få pastorer och ledare ska hanteras, som fortfarande kränker människan genom att påstå att vissa människor ÄR fel. För det är vad man gör om man säger att homosexualitet är en synd. Eller att frågan om homosexualitet är ”komplicerad”. Det ska inte någon, vare sig ungdomar, konfirmander eller vuxna, behöva höra från en pastor eller ungdomsledare. Den som säger något sådant om människan är djupt olämplig som ledare.

Bibeln är tydlig på den punkten. Angående människor som dömer alltså. I korrekt översatta bibelverser dessutom. Och jodå, det finns även Jesuscitat om dömande. Vilket det inte gör om homosexualitet, även om många homofober vill gömma sig bakom Jesus även gällande detta.

Nej, det här handlar inte om bibelsyn och bibeltolkning, det handlar om människosyn och gudsbild. Kärlek!

Stefan Jämtbäck

musiker och kommunikatör i
Ekensbergskyrkan, Solna