Vad är det egentliga problemet?

På riktigt? Är det främst så vi ser på oss själva som kyrka och församlingar? Är det så vi ser på oss själva i relation till vår samtid? Ålderstigna med stora interna utmaningar?

232 av 616 församlingar har svarat på den enkät Equmeniakyrkan genomfört och gett sin syn på läget och vad man vill ha hjälp med. När detta nu redovisas så blir det rubriker kring åldersfrågan. Vi är för gamla. Och dom vi saknar är dom unga. ”Andligheten – att kunna fokusera på Jesus – är den andra stora utmaningen” med ett klipp från tidningen Dagen. ”Klimat- och miljöengagemang är bra, men vår främsta kallelse är att vara en rörelse som leder människor till Jesus”, menar nån. Och jag tänker, är det i den motsättningen vi är anno 2023? Den avgörande frågan är just den hur vi är en ”rörelse” i vår samtid. Är det till och med så att det är när vi har ett fokus på exempelvis klimat- och miljöengagemanget som vi också blir en rörelse som leder människor till tro på Jesus Kristus? Att det är då människor söker sig till kyrka och församling?

Inget om diakoni

Mycket av det som framkommit i enkäten, om hur 232 församlingar ser på sig själva och vad som är de stora behoven gör mig bekymrad på riktigt. Inte minst det som inte alls finns där. Inte en rad, inte ens i förbifarten, om församlingens diakoni. Som att diakonin och diakonins möjligheter är helt osynliggjorda.

Enligt redovisningen av enkäten är de största utmaningarna:

Åldrande församling – utmaningar med få unga.

Andlighet – utmaningar i att kunna fokusera på Kristus.

Brist på engagemang. För få personer i församlingarna som är engagerade.

Ekonomiska utmaningar.

Utmaningar kring mission och att nå ut.

Utmaningar att rekrytera.

Jag kan på allvar bli oroad för att det är detta som nu helt kommer att prägla våra samtal. Att den stora utmaningen är när vi ser på oss själva. Och då blir vi alldeles livrädda. I princip inget om det som utmanar oss i vår samtid. Som att det inte finns – det vi alla är en del av och präglar allas våra liv. Jag oroas av hur cirklarna blir allt snävare. Är det i detta vi ska ta vår utgångspunkt? Är det i själva verket så att den största utmaningen är att vi är så upptagna av vårt eget. Med all respekt för alla som kämpar med bland annat en hög medelålder och vikande medlemssiffror. Som att vi inte hör några andra röster än våra egna.

Diakonin kan frigöra mycket kraft

Finns inte diakonin med då församlingar i Equmeniakyrkan reflekterar över sin situation och vad vägen framåt kan vara, hur blir det då? Det räcker inte med att allmänt säga att det mesta är diakoni. Min absoluta erfarenhet är att diakonin kan frigöra så mycket kraft, tro och engagemang. Diakonin kan hjälpa oss som kyrkor och församlingar ut ur våra hus och bort från ett för stort fokus på våra egna strukturer. Diakonin kan hjälpa oss att förstå att svaret på frågan om vår identitet i mångt och mycket finns i mötet med dom som Jesus talar om som ”dessa mina minsta bröder” och systrar. Det vi gör i diakonin, gör oss relevanta för många fler än dom som omfattas av det diakonala arbetet. Diakonin bidrar till kyrkans trovärdighet som nästan inget annat. Så kan diakonin också hjälpa oss att öppna nya dörrar – för oss att nå ut och för andra att nå in i våra församlingssammanhang.

Hur vi organiserar vårt arbete och hur tjänster fördelas säger nåt om vilka vi är och hur vi vill vara en kyrka som på riktigt vill göra skillnad i vår samtid. Det är så vi blir, med Sändarens ord, relevanta för samhället.

Jag har fäst mig vid det jag hörde en säga att ”det enda som håller mig kvar i kyrkan är diakonin”. Hur skulle det bli om vi i Equmeniakyrkan på ett mycket tydligare sätt skulle tänka om diakonin som församlingens centrum?

Claes-Göran Ydrefors
Stockholm