Vad är Equmeniakyrkans svar på samtidens transfrågor?

Vi lever i ett mångkulturellt samhälle, där diametralt motsatta världsbilder möts och kolliderar. Konkurrerande världs- och livsåskådningar som både skaver och korrigerar mot varandra. Traditionen jag står i är en pragmatisk evangelikalism, där tolkning och omadressering av Bibelns vittnesbörd om vad det innebär att vara människa hela tiden utgör ramarna för den akustik jag låter mina tankar skapa resonans inom. Det betyder inte så som ”bejakarna” ibland menar; att jag som intagit en mer restriktiv hållning skulle vara resistent mot fakta som utmanar dessa ramar. Nej, snarare att nya toner och harmonier kommer att färgas mot den klangbotten jag - med mitt liv - vilar i.

Könsdysfori ökar markant

Enligt Sveriges Television så har antalet unga människor som diagnostiserats med könsdysfori ökat med över 2345% i Sverige under de senaste tio år. Det gäller inte bara Sverige utan hela västvärlden och orsakerna till det finns ännu inget klart svar på. Enligt Christopher Gillberg (specialistläkare i barnpsykiatri) finns även ett anmärkningsvärt trendbrott i könsfördelningen då vi fram till 2012 hade en fördelning där 3 av 4 som önskade transition var män som önskade bli kvinnor, medan dagens statistik visar på det omvända förhållandet. Samtidigt har Karolinska universitetssjukhuset gått ut med förändrade rekommendationer där de menar att det finns låg evidens för att hormonbehandlingar har önskad effekt. Universitetssjukhusöverläkare Mikael Landén, menar att hans utredning på Statens beredning för medicinsk och social utvärdering visar på att tillräcklig hänsyn inte tagits till samsjuklighet och därmed snävat av de medicinska behandlingsalternativ som erbjuds.

Båda menar dessutom att beläggen för att den nya direktiven inom transvården ger positivt utfall är mycket svaga. Specialistläkaren Fredrik Lundqvist menar till och med att de nuvarande behandlingsdirektiven hindrar kroppen från att naturligt läka ut könsdysforin genom puberteten, en läkeprocess han menar i mellan 80-99% hade botat patienten om inte hormonhämmande preparat hade sats in, detta stöds även av de slutsatser som Hillary Cass rapport, Ontario-studien och fjolårets Harvardstudie presenterat. Professor Paul McHugh vid Johns Hopkins-sjukhuset menar sig i sina patientuppföljningar dessutom se att självmordsrisken hos de som fullföljt behandlingen är 20 gånger större än hos befolkningen i stort. ”Deras psykologiska anpassning var inte bättre än hos dem som inte genomförde någon operation och att producera en nöjd med fortfarande ängslig patient känns som ett inadekvat skäl för att kirurgiskt amputera fungerade organ”, menar han.

Många röster hörs

I debatten har flera transpersoner som ångrat behandlingen gjort sina röster hörda. Aleksa Lundberg är en av de röster som i flera olika kanaler gjort sig till talesperson för den till synes växande ”anonyma” skara ungdomar som vid vuxenblivande ångrat sina transitioner. Martina Hedrenius och Mikael Kruse är två andra transpersoner som hörts i offentligheten. De menar samtliga att samtiden är ointresserade av deras berättelser, då svaret på alienationskänslor uppkomna ur komplexa autismspektra styrts mot transition. Samtidigt finns det stöd för att transition leder till minskad könsdysfori hos en noga selekterad grupp vuxna, även om överdödlighet och sjuklighet är hög även efter ändrad könstillhörighet.

Jag är även själv ett exempel på en person som genom uppväxt i en vänstermiljö med snäva könsroller, stundtals hamnat i grubbel kring hur jag passade in och har än idag svårt att identifiera mig med ett specifikt genus – samtidigt som uppväxten var en konstant kamp mot övervikt. Här ser jag också en fara i konstruktionen av 38+ könsidentiteter. Jag ser en risk i att för varje ny identifikation, så blir de befintliga smalare.

Fann teologiskt svar

För mig blev svaret att söka min identitet i teologiska och ideologiska övertygelser. Utifrån min förståelse av Bibeln, så är vi skapade som en sammanhållen enhet av kropp, själ och ande. Jag tror till skillnad från tex. mormoner och gnostiker att själen och andens tillblivelse är oskiljaktig från kroppens tillkomst. När jag läser 1 Kor 15:35-58 i ljuset av 1 Mos 1:27/5:2 och Mark 10:6 uppfattar jag att Bibelns författare enbart känner till existensen av två biologiska kön som hör ihop med sina respektive genus.

Samtidigt är jag inte Biblicist och inser i mötet med TQ-personer att Paulus påstående i Ef 5:29, helt enkelt inte stämmer in på vare sig dom eller de människor som brottas med anorexi och bulimi eller fallit offer för samtidens skönhetsideal. I en del fall kanske transition är svaret, men utifrån mitt perspektiv är min övertygelse att det främst är församlingens uppgift i den rådande situationen att tillsammans med personer i identitetskris utforska vad det innebär att vara skapad till Guds avbild. En själavård och pastoralomsorg som tröstar och om möjligt lindrar i kombination med en hjälp att omfamna den som Gud skapat oss till att bli, genom det livslånga lärjungaskapet.

Önskar en lyssnande kyrka

Jag önskar se en församlings- och pastoralpraktik som välkomnar, omfamnar, älskar, lyssnar på, lär sig av och inkluderar personer med olika erfarenheter av vad det är att vara människa. Dessa välkomnas inte till en gemenskap av perfekta människor som har alla svar, utan till en gemenskap av andra brustna människor som lever i omvändelse och söker Guds helighet och vilja. Det är en kontrakulturell gemenskap där det moraliskt goda definieras av Guds natur och vilja och med en syn på människan som bottnar i att vi är skapade till Guds avbild.

I den målbilden hoppas jag att både jag och bejakarna kan förenas, utan misstänkliggöranden av den andres drivkrafter och bevekelsegrunder; i visionen om att tillsammans bygga en församling som vittnar om Guds kärlek till varje människa här på jorden.

P-O Flodström, pionjärpastor
Equmeniakyrkan, Pingst och Svenska Alliansmissionen