Sitter och läser Karin Wiborns artikel i Sändaren 17/2023 och känner att jag måste ställa några frågor.
Du inleder med orden ”Guds försprång.” Detta begrepp myntades av Bert Franzén i ett inlägg i dopdebatten för ett antal år sedan. Nu var inte Franzéns tanke att barnvälsignelsen skulle ersätta dopet, som det närmast låter i din artikel. Jag undrar varför du helt förbigår frågan om dopet när du nu diskuterar barn och församling och då citerar Bert Franzén. Franzén accepterade inte barndopet. Inte heller att odöpta skulle tas in i församlingen. I din artikel får Franzéns ord en annan mening. Varför?
Tog avstånd från arvssyndläran
Så en angränsande fråga. Equmeniakyrkans kyrkohandbok upphäver dopets mening genom den föreslagna ordningen för barndop. Akten inled med orden: ”Barnen hör Gud till, därför har ni kommit för att låta döpa NN in i Kristus”. Men den som hör Gud till kan inte döpas med omvändelsens dop. Franzén tog avstånd från arvsyndsläran, men menade att alla människor genom eget agerande syndade och därmed behöver befrielse från syndens skuld, behöver döpas.
Dopet är i Nya Testamentet, liksom i hela den efterföljande kyrkohistorien, uttrycket för omvändelse och nytt liv. I dopet blir man Guds barn och därmed medlem i församlingen av Jesu efterföljare. Dopet föregås därför av syndabekännelse och trosbekännelse. Så även i även SvK:s dopritual.
Nytt och främmande
Att Equmeniakyrkans kyrkohandbok placerar barnvälsignelsen mellan ordningarna för nattvard och dop, kan närmast uppfattas som att den får en sakramental innebörd. Här skapas något för kyrkohistorien nytt och främmande.
Och vad menar du när du talar om konfirmation? Vad skall konfirmeras?
Olle Christoffersson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR