Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” Detta är inledningen på adventstiden som förbereder oss för firandet av det stora mysteriet: Att Gud blir människa i Jesus Kristus.

En stomme i det kristna livet

Somliga av oss älskar denna tradition, det är en del av vår uppväxt och med tiden har denna årsrytm blivit viktig inte bara av sentimentala skäl utan som en stomme i det kristna livet. Att uppmärksamma och leva med kyrkans stora högtider som jul, påsk, pingst är ett sätt att även i det yttre låta varje levnadsår kretsa kring Jesus. Och det yttre livet har relation till det inre livet.

Men måste man som församling och som kristen älska all kyrklig tradition som vuxit fram och föra vidare den år från år? Det är en berättigad fråga. Och om du funderar så är du inte först i världshistorien att undra.

Olika seder och bruk

År 400 skriver biskop Januarius ett brev till biskop Augustinus. Frågan handlar inte om adventsfirande, utan om vilken tid skärtorsdagens nattvard bör firas och om man bör fasta före firandet. Vanligen firades nattvarden i den tidiga kyrkan på morgonen innan man hade ätit något och då var inte fastan något större problem. Men med skärtorsdagen var det annorlunda. Det hade vuxit fram olika seder och bruk och för att betona skärtorsdagens särställning firades nattvarden ofta på kvällen. Och då blev fastan en större utmaning för församlingen. Bakom Biskop Januarius fråga finns en underliggande fundering: Vilka handlingssätt bör vara gemensamma för hela den världsvida kyrkan och när det kan finnas lokal variation. Brevet skrivs i en tid då vissa grundläggande seder ännu höll på att
formas i den snabbt växande
kyrkan.

Benar ut frågeställningen

Kyrkofader Augustinus benar ut frågeställningen i sitt brev och resonerar sig fram till ett förhållningssätt om vad som bör vara gemensamt för alla kyrkor och när det finns frihet. Det viktigaste menar Augustinus är att hålla fast vid det som Jesus själv säger i evangelierna, nämligen att han samlat en gemenskap genom sakramenten som är få och som är lätta att hålla, dopet och nattvarden. Sedan finns det annat som följer på grund av traditionen och inte skriften som har anbefallts av ”apostlarna själva eller allmänna kyrkomöten vars auktoritet är till stor nytta för hela kyrkan” och dit hör firandet av de stora högtiderna. ”Så till exempel firas Herrens lidande, uppståndelse och himmelsfärd och den heliga Andens nedkomst från himlen årligen med stora högtidligheter, och det kan finnas annat sådant som iakttas av hela kyrkan, vart än den har spridit sig.”

Lokala seder och bruk

Sen finns det en tredje kategori och det är dit biskop Januarius fråga hör: Lokala seder och bruk. Och det är inte ovanligt att det är kring dessa variationer som konflikter uppstår, menar Augustinus, och beskriver vad som händer när någon behöver hävda sin väg allt för stark: ”Sådana människor skadar sitt eget lugn och frid genom att gräla om oviktiga frågor.”

Vi lever inte på 400-talet, men nog finns det klokskap även från denna biskopliga konversation att begrunda. Om alla psalmer och uttryck som du förväntar inte finns med på sedvanligt sätt i årets adventsgudstjänst: behåll ditt lugn och din själsfrid och gläds åt att du träder in i förberedelsen som leder fram till jul då vi firar det stora mysteriet tillsammans med hela den världsvida kyrkan.

Joakim Hagerius