Vi ser vikten av att lära oss från Knutbydramat och tror vi gör oss själva en otjänst om vi betraktar Knutby Filadelfia som ”den andre” och inte ser att liknande attityder och tendenser kanske finns i vår egen närhet. Om elever från bibelskolor eller medlemmar i församlingar flaggar om ett osunt ledarskap eller osunda läror etcetera väljer vi då att göra något åt dessa varningar eller väljer vi att blunda för det? Kan vi, med berättelsen om Knutbydramat i ryggen, välja lyssna på ”vanliga medlemmar” och ta dessa på allvar.

Två tendenser tycks prägla församlingens samtid - vilket även bekräftas i en kartläggning som Bibeln Idag just nu genomför på framgångsfaktorer och utmaningar inom Pingst, EFK och Equmeniakyrkan – en ökad individualisering där församlingen som generationsöverskridande mötesplats utmanas, samtidigt som en våg av modern fariseism ledda av ”väktarbloggare” med samfundsfientliga övertoner sköljer över digitala mötesplatser för kristna.

Ett av de mest talande inslagen i Anna Lindmans dokumentär är intervjun med Peter Gembäck då han beskriver en dialog mellan honom och Åsa Waldau. Peters intellektuella tvivel på hennes anspråk bortförklaras som oandliga (ett annat vanligt uttryck är att avfärda motståndare som obibliska). Denna retorik ska vi inte blunda för, då vi tror att den faktiskt är aktiv i flera olika sammanhang. Dock menar vi inte att detta automatiskt leder till destruktivitet. Att hitta en balans tycks vara svår då det verkar vara en lika stor utmaning för oss i karismatisk miljö att respektera och lyfta upp det intellektuella benet för vårt hopp, som det i mer liturgiska miljöer är att hitta ett bra förhållningssätt till det andliga.

Kanske kan nuvarande coronaläge bli ett bra tillfälle för hela församlingsrörelsen att omdefiniera det tredje – sociala – benet. Inte minst mötet mellan olika generationer.

Flera församlingar brottas med svårigheterna att hitta generationsöverskridande möten. Forum där generationerna delar tro och liv. Ungdomsverksamheten riskerar ibland att bli en avskild verksamhet, vilket ökar risker för ”from radikalisering”. En väg att säkra upp en församlingsrörelse, som generation efter generation lär sig av historien för att inte riskera att upprepa den, är att hålla den levande, inte minst genom de generationsöverskridande mötena. Genom goda och starka relationer till varandra i både den lokala församlingen såväl som genom starka samfundsstrukturer ökar chansen för oss att fånga upp romantiska, svärmiska eller direkt aningslösa förhållningsätt till församlingspraktiker som lätt riskerar bli destruktiva. Det hjälper oss också att se igenom osunda ledare eftersom man tillsammans kan pröva det som ledaren lär ut.

Utan en historisk förankring så riskerar vi missa att den kristna tron är en resa, en process. Vi riskerar att förvandlingen inifrån kommer av sig, då det istället betonas yttre saker vilket leder till nya syndakataloger som växer fram utifrån svag eller obefintlig exeges. Folk blir kort och gott stöpta i en viss kultur och allt utanför den kulturen tycks vara fel. Är man hyfsat socialt begåvad så lär man sig snabbt vad som förväntas av en i den nya gemenskapen och det avgörande perspektivet att vi är på väg tillsammans försvinner då helt. Vi behöver, med historien som facit, göra en maktanalys kring auktoritära tendenser, oavsett om varningssignalerna kommer från en välrenommerad Bibelskola eller framgångsrik församling.

Reagerar vi inte på varningssignalerna innebär det i praktiken att vi inte bryr oss om varandra i den grad vi borde. Individualismen har gjort att våra liv inte angår någon annan än oss själva. Det här har smittat av sig på församlingen och vår övertygelse är att det ligger i den kristna sändningen att motverka detta. Vi behöver skapa en generationsövergripande kultur där det är okej att inte vara okej (för att använda Knutbyterminologin – fel), utan istället en tillåtande generös gemenskap där vi vågar vara öppna med våra svagheter. En autenticitet där vi inte uppfattas som fromma floskelspridare, välklädda hycklare med tungor av siden, men hjärtan av sten.

Församlingens identitet behöver utgå från dess självförståelse som ett fältsjukhus, inte en elitsoldatorganisation, ett sjukhus för syndare, inte ett museum för helgon och där behöver osunda ledarkulturer och auktoritär förkunnelse alltid motarbetas!

Kom som du är, bli som Jesus!

P-O Flodström

apologet Pingst

Carl-Gustav Grönberg

evangelist Pingst

Andreas Skogholm

pastor, Borlänge Pingstförsamling

Sven-Gunnar Hultman

föreståndare Grindtorpskyrkan