Det talas och skrivs om att ska man sätta ner foten så ska man inte göra det för hårt. Ska man höja sin röst så ska man inte höja den för mycket. Ska man säga ifrån så ska man inte göra det för kraftfullt. (Hur nu någon som själv inte är utsatt kan avgöra vad som är för hårt, för mycket och för kraftfullt?)

Och man ska absolut inte belysa kränkningar genom att ställa rimliga frågor eller vända på kränkarens ord.

När någon säger att hen inte ser sina ord om medmänniskan som kränkningar, eftersom orden bottnar i en ”klassiskt kristen tro” brukar jag fråga vilken period i världshistorien den klassiskt kristna tron är hämtad ifrån. Om den är från 1950-talet, eller från 3:e moseboks tid? Eller kanske till och med från den klassiska perioden?

Jag har aldrig fått något svar på det.

Samma människor hänvisar också gärna till sin ”bibeltrohet”. Jag brukar fråga vilken bibel­översättning vi bör känna trohet till. Om det är en klassisk bibel­översättning, eller kanske en av de nyare där ord bytts ut och betydelser ändrats för att mer direkt matcha den ”klassiskt kristna tron”? Då blir det tyst.

När någon säger att det egentligen inte är homosexualitet som är problemet utan utlevd homosexualitet, brukar jag vända på det och säga att det egentligen inte är homofobi som är problemet utan utlevd homofobi.

Då är jag oförskämd.

Eller när någon ofattbart nog tror att hen är kärleksfull om hen, kopplat till homosexualitet, säger att Gud hatar synden men älskar syndaren. Då säger jag: ”Ja, Gud hatar homofobin men älskar homofoben”.

Då är jag arrogant.

Men vi måste ju värna den synliga enheten. Eller måste vi det, om den synliga enheten bygger på att det är okej för evangelikala och bokstavsbundna röster att komma med absurda påståenden om andras tro och teologi och att de som påståendena riktar sig mot ska ta ansvar och inte säga emot för kraftfullt?

Och om den synliga enheten upprätthålls genom att homofoba röster får kränka människan, och att den som kränks och den som ser ska ta ansvar genom att inte sätta ner foten för hårt? Måste vi verkligen värna en sådan enhet? Är det ens en enhet?

Det var väl inte tystnaden och undfallenheten som skulle göra oss fria? Det var väl sanningen?

Kanske borde vi i många fall i stället välkomna dålig stämning, konflikt, splittring och, tja… polarisering som en påminnelse och fråga oss:

Varför känner jag själv inte vrede, eller gråter, när mina medmänniskor kränks och utsätts för psykiska övergrepp, med hänvisning till en klassiskt kristen tro, eller bibeltrohet? Är det för att jag blivit så avtrubbad och van vid att höra det kyrkiska tugget, så jag inte längre uppfattar att det är kränkningar och övergrepp det handlar om?

När gick jag så långt i mitt respekterande av ”åsikter” att jag började respektera kränkningar och psykiska övergrepp?

Varför reagerar jag först när någon sätter ner foten, höjer rösten, och säger ifrån? Och varför riktar jag då min reaktion mot den som belyser kränkningen i stället för mot den som kränker? Kan vi inte bara sträva efter dialog då? I stället för att säga ifrån för kraftfullt? Nej, inte i stället för. Men också.

Jag kan inte komma på några stora och viktiga förändringar med människorättsperspektiv som kommit till stånd utan att de föregåtts av protester, konflikt och polarisering.

Men gör jag inte samma sak nu, som de människor jag påstår kränker? Vill jag hindra dem från att tro som de tror och tänka som de tänker? Nej, vi får naturligtvis alla tro och tänka precis hur vi vill, men ingen får kränka och skada människan, eller ställa sig i vägen mellan människan och Gud. Där går gränsen.

Stefan Jämtbäck