Väntan på något är att ­samtidigt vara i rörelse

Novenan är den niodagarsperiod som följer efter Kristihimmelsfärdsdagen fram till pingstdagen.

Novena betyder just nio, det antal dagar som Jesu mor Maria, några andra kvinnor och hans lärjungar drog sig tillbaka till den övre salen för att be och vänta på den utlovade hjälparen.

En speciell tid för Maria och lärjungarna

Det måste ha varit en speciell tid för Maria och lärjungarna. Evangelisten Lukas beskriver att när Jesus lämnade dem och fördes upp till himmelen föll de ner och tillbad honom innan de begav sig till Jerusalem i glädje. Det var inte sorg och oro som präglade tiden. Men jag föreställer mig ändå att det fanns både saknad och en längtan när de möttes till bön. För trots allt hade Jesus lämnat dem ensamma i väntan på något. De visste inte exakt vad det var eller hur länge de skulle vänta. Det är en erfarenhet som det är lätt att relatera till.

Den utlovade Andens ankomst

Att Anden som Jesus lovat sända i sitt ställe kom på pingstdagen, det vet vi som läser apostlagärningarna. Väntan varade i nio dagar. Sedan kom Anden över dem alla som var samlade. Och inte bara över dem, utan över alla som tog emot, miljarder människor under kommande två tusen år av kristen historia. Den Guds närvaro som tidigare varit kännetecknande för utvalda karaktärer och händelser i den bibliska historien gäller nu oss alla.

Det som var utlovat – Guds närvaro och hjälp för var och en av oss – blev uppfyllt på pingstdagen. Ändå går det fortfarande att relatera till övre salens erfarenhet, att längta efter något som du inte vet exakt vad det är eller hur länge du behöver vänta.

En välsignad törst

För även om vi som troende människor har tagit emot den utlovade Anden kan vi längta efter mer. Och denna välsignade törst har sina skäl. Du är förd nära källan för att öka törsten. Ju närmare en själ kommer himmelriket desto starkare blir hemlängtan. Vi märker det genom att törsten ökar.

Det som var utlovat – Guds närvaro och hjälp för var och en av oss – blev uppfyllt på pingstdagen.

Det är märkligt att törst, hemlängtan och väntan är tecken på Andens verk i oss. Det kunde ju lika gärna ha varit mättnad. Men det är som om Gud bestämt det på ett annat sätt. Att det även i själva väntan finns en hemlighet, en väntan som paradoxalt nog också innebär att vara i rörelse.

Erfarenhet från fjällvärlden

För några helger sedan befann jag mig på skidor i norska fjällvärlden för att bestiga några toppar. Den första dagen var det strålande sol och blå himmel. Även om det var sent på säsongen fanns det gott om snö. Trots mörka solglasögoon blev det jobbigt för mina kisande ögon i det bländande ljuset. När jag kämpade mig upp för berget kom jag att tänka på Martin Lönnebos märkliga roman Det visa hjärtat. I en passage skriver han ”Om man vill slippa att bli snöblind får man bestiga en del fjäll från skugg­sidan. Gudomen kan man närma sig just i Hans frånvaro. Kanske är det där Han stämt möte?”

Anden verkar i törsten, genom hemlängtan och när vi väntar i bön. Pingstnovenan kan vara en tid att bejaka denna välsignade törst genom att vi på ett särskilt sätt ber om andlig förnyelse, om en ny pingst i våra liv och i vår värld. Kanske vet du inte exakt vad det innebär, eller hur länge du behöver vänta. Det innebär en öppenhet som inte begränsar Gud. Och då är du i gott sällskap med Jesu mor Maria och de andra lärjungarna i övre salen.

Den enklaste bönen att stava på under dessa dagar är: Kom, helig Ande!