Vår tid behöver återupptäcka sitt ”Ubuntu”

Kristna kyrkan balanserar mellan vårt stora kollektiv och vårt individuella ansvar. Kanske att vi i vår tid har blivit väl upptagna med vårt jag, min tro, min frälsning, mitt hopp. Bibeln ­talar ­naturligt om vårt hopp och att frälsningen tydligt uttrycks ­genom Guds frälsningsplan.

I bibelordet möter vi avvägningen mellan gemensamt och individuellt. Kung David kunde uppfatta Förbundet som något som var upprättat med honom och hans ätt. Samtidigt är det bibliska språket ibland förvirrande. När David ber: Herren är min herde är det tydligt att detta jag snarare är en bild av folket: Du smörjer mitt huvud, du dukar ett bord … När folket gick in i Förbundet bars det på två pelare – Gud lovade dem sin närvaro, och folket uttryckte: Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda. Vår Gudsrelation är inte baserad på något annat. Genom Jesus Kristus har vi just den relationen med Gud, och den är både individuell och gemensam.

Vi går med Gud för att vi delar världsbilden att det är  i Gud vi lever, rör oss och finns till.

I vår tid är det viktigt att vi är ­tydliga om vårt kollektiv: Församling, Kyrka, Mänskligheten. När Paulus tillrättavisar den individualistiska församlingen i Korinth där de betonar sin särart, inte delar sitt bröd och betonar fraktionsbildning är det ändå just där Paulus kallar dem ”heliga”, ofta just som kollektiv. Vår hemvist hos Gud är gemensam men vi har ett enskilt ansvar att bära vår del, vara varandra till tjänst i Kristi kropp.

Gemensam bild

Vi är som en mosaik där varje del bär sin unika glans, men först tillsammans syns bilden, helheten. Det är till denna gemensamma bild vi bjuder in människor, att bli en glimmande del i en helhet, att höra samman i en gemensam bild, att fogas in. Vi behöver både ha teologi och praktik för hur vi bär varandra, och inkluderar alla som vill höra till. När vi bekänner vår tro gör vi det med en gemensam röst, som kyrkan alltid har gjort och förstått.

När vi går till kyrkan gör vi det för vår egen skull, för de andras skull som går med oss och vi går också för de som inte går, vi går för det omgivande samhällets skull. Även om de inte är medvetna om det är de inneslutna i vår förbön, i vår lovsång och i vår reflektion kring teologi som sammanfattar vår tid och vårt hopp. Om denna generösa syn på närvaron verkligen slår rot i oss blir därmed trösklarna lägre för människorna i vår omgivning. Egentligen finns det inga trösklar om alla är inkluderade.

Vår egen världsbild

Vi går med Gud för att vi delar världsbilden att det är i Gud vi ­lever, rör oss och finns till. Vi går med Gud, och vi delar Guds vilja med världen: Den ska upprättas – rättvisa, barmhärtighet ochtrohet gestaltar denna upprättelse – och Jesus meddelar oss att han ger oss ett nytt bud om att vi skall älska varandra så som han älskar oss. Vi lever vår trohet till detta inte för att inkassera Guds ersättning utan för att vi tillsammans därmed lever trogna vårt uppdrag att vara människa. Kristen tro riktar sig mindre in mot Gud och mer tillsammans med Gud in i Guds skapelse och till varje människa. Det handlar inte endast om min frälsning utan om världens upprättelse. Det innebär självfallet också att vårt enskilda liv finns inför Guds ansikte. Det är justeringen i vår egen världsbild som är konsekvensen av den tilltro till Gud som förvandlar mig, dig och världen.