Varför sätter Sändaren stopp vid polyamori?

En del kyrkor drabbas av det som han kallar inre sekularisering, eller som han själv ­skriver i ledaren den 6 maj 2021, de som vill: tona ned bekännelsen av ­Jesus gudomlighet och efterföljelse, evangelisation och Bibelns betydelse till förmån för allmänt religiösa termer och att andra ­religioner är likvärdiga.

Men i denna värld av ­snabba omvälvningar verkar Hagevi själv drabbats av denna inre sekularisering. I en ledare knappt två år senare (Sändaren 15/2023) menar han att äktenskapet måste uppvärderas. Men då inte det av ­Bibeln menade, utan alla parbildningar oavsett kön.

Tydlig slagsida

Jag kan ha förståelse för det. För den tidning Hagevi verkar i har en tydlig agenda. Det är den progressiva rörelsen med vilja att förändra kristendomens syn på ett antal moralområden som är agendasättande. Tyvärr märks det inte bara på ledarsidan. Även det journalistiska materialet har en tydlig slagsida åt denna progressivitet.

Som ett exempel kan man ­använda beskrivningen av vad som nu sker inom EFK, beskrivet i Sändaren 21/2023, där det är mer än uppenbart att journalisten sympatiserar med förändringen, en av tre artiklar på samma tema på en sida. Och det är inte enda gången. Få, om någon, artiklar problematiserar såväl den progressiva Bibeltolkningen (är den enda tolkningen att arsenokotai i alla lägen ska tolkas som att all homosexualitet som beskrivs som stötande i Bibeln är den där det finns ett ­utnyttjande, eller finns andra tolkningar som är likvärdiga – som fort­farande en majoritet av världens ­kristna menar?) eller följderna av en förändrad syn på såväl hbtqi+, ­homosexualitet och etiska och moraliska frågor inom området familjebildning.

Sätter bestämt ned foten

Hagevi inser det, och tar upp frågan om polyamori. Där sätter han bestämt ner foten. Men på vilken grund? Om det saknas ­Bibelord som tydligt pekar på att ­homosexualitet någonsin accepterats av Gud, är det det motsatta för polyamori och promiskuitet. Salomo var sannerligen inte något Guds bästa barn i något av de avseendena, ändå valde Gud att bygga sitt folk på honom, en av de tre stora kungarna i Israel. Men trots Salomo bestod det norma­tiva regelverket.

Visst finns både budord (skrivna på den tid då månggifte accepterades) och bibelord som pekar mot att parsamheten kan vara en norm. Men om man väljer att på svaga grunder omtolka Bibelns syn på homo-, bi- och transsexualitet blir det sannolikt svårt att i en framtid värna frågan om ­äktenskapet som en livslång parrelation. Inte minst när politiken och samhällsmoralen förändras, och många lutherska kyrkor valt att traska patrullo efter, i stället för att leda framför.

Invändning mer av teknisk art

Hagevis andra invändning mot det polyamorösa är mer av teknisk art. Det finns studier som visar på obalanser i sådana förhållanden. Men om/när forskningen visar på något annat, till exempel att barn i ­polyamorösa förhållanden mår väldigt bra, ­eller att en kvinna som lever med flera män får ökad livskvalitet – hur ska kyrkan då ställa sig, och varför?

Jag är som synes minst sagt tveksam till den förändrade syn på kärleksbegreppet, på sexualitet, familj och moral som främst de västerländska kyrkorna nu snabbt går igenom. Innebär det att jag därmed är homofob, ­xenofob eller allmänt bigott? Finns bara två lägen, som så ofta i dagens västerländska samhälle? Antingen god, och därmed accepterande allt som de förment goda säger, eller så ond, oavsett om det handlar om ifrågasättande av teser eller en helt annorlunda människo- eller samhällssyn?

Eller kan man vara ifrågasättande till hbtqi-rörelsens krav, och ändå vara en god kristen? Kan man hävda att kyrkorna faktiskt tolkade Bibeln rätt de första 2000 åren och vara orolig för att frågan om uppvärderandet av hbtqi+ är ett tecken på just den inre sekularisering som Hagevi tidigare beskrivit?

Tyvärr läser jag Hagevis ­ledare på det tidigare sättet. Det blir tydligt att Sändaren, såväl på opinionsplats som inom den agenda­sättande journalistiken, menar att det bara finns en väg att gå. Det är progressivitet och accepterande av en ny moralsyn som är den enda vägen. Vi andra gör: ”Guds ord till en världslig regelsamling i stället för att öppna för Guds kärlek och beskydd” för att åter citera Hagevis ledare. Det finns texter som varit mindre dömande mot de oliktänkande…

Kanske var det en freudiansk felskrivning som fick redaktionen att i ett citat skriva som om Hagevis text förespråkade polyamorösa förhållanden, och som fick samma redaktion i ett senare skede att rätta sig. Det är svårt att stanna när man tagit de första stegen i rekordfart.

Staffan Werme
Örebro