Det är viktiga frågor som behöver perspektiv för att göras rättvisa. Jämförelsen med föregående må ha ett visst intresse, men risken med en alltför närsynt läsning av statistik är att det invaggar läsaren i tron att en liten minskning kan mötas med en mindre justering i hopp om en positiv utveckling.

Explosionartad tillväxt

En påminnelse om var vi ­befinner oss: Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionsförbundet var med om en explosionsartad tillväxt på 1800-talets andra hälft. Men ganska snart bromsade frikyrkorörelsen in. Metodisterna var flest år 1900 med drygt 17 000 medlemmar. Missionsförbundarna toppade sin kurva 1926 med drygt 115 000 medlemmar och Baptisternas positiva utveckling varade till 1934 då medlemsantalet nådde 68 000.

Negativ medlemskurva

De senaste 100 åren har utvecklingen varit negativ mätt i antalet medlemmar, från drygt 200 000 till knappt 60 000. Det är en tämligen stabil trend. Sekellång. Att Equmeniakyrkan kryper under 60 000-strecket kan inte överraska någon. Allra minst en regional kyrkoledare som ­lever med utvecklingen 24/7. ­Addera kunskap om åldersfördelning i församlingarna och det går enkelt att förutsäga en brantare lutning på en negativ medlemskurva om inget överraskande händer.

Frikyrkans bidrag för 100 år sedan är idag allmängods. Det är mot denna bakgrund vi behöver reflektera över Sändarens viktiga frågor.

Även om Equmeniakyrkan är ett ungt samfund är vi i hög grad fortfarande en 1800-talskonstruktion, men som inte på samma självklara sätt som då svarar mot en bred och djup folklig längtan. Vi var föregångare och banbrytande i vad som skulle komma att bli en genomgripande liberalisering av samhället. I en tid när alla var kristna och firade mässan av tvång talade vi om vikten att själva få välja tro, dop och gemenskap. Demokratiska strukturer svarade mot en vilja att kunna påverka och vara delaktig i en utveckling. Väckelsen drog fram i samma våg som en längtan efter frihet och möjligheten att vara aktör i sitt eget liv. Frikyrkan läste sin tid på ett mästerligt sätt och lät evangeliet i ord och gestaltning svara mot den djupa längtan som fanns.

Frikyrkans bidrag för 100 år sedan är i dag allmängods. Det är mot denna bakgrund vi behöver reflektera över Sändarens viktiga frågor. Och vi behöver göra det självkritiskt. Vad är det vi fort­farande håller fast vid som omistliga uttryck trots att generation efter generation skickar tydliga budskap: Vi vill inte ta över detta.

Osminkat samtal

För att bidra till ett ödmjukt, utforskande och helt nödvändigt samtal om Equmeniakyrkans framtid har kyrkoledningen skrivit ett kyrkoledarbrev till konferensen 2022 med rubriken: Färdplan. Brevet har ­tillkommit i dialog med många och med start i förra årets konferens och seminarium med samma namn. Det vi skrivit syftar till att stimulera ett osminkat samtal utifrån en nulägesbeskrivning av samfund och samtid, med hopp om förnyat engagemang.

En av frågeställningarna i brevet är vad det innebär att vara en kyrka i vår tid? Att svara på den frågan och att vara modiga i initiativ och uttryck för att svara mot behov i vår tid är att vara trogna våra förfäder och stolta historia. Det är den heliga Anden som leder kyrkan genom historien och därför ber vi om lyhördhet – enskilt och gemensamt – för att höra människors rop och Andens viskning i samtiden.

Joakim Hagerius
biträdande kyrkoledare