Debattsvar: Vi känner oss trygga med vår uppgift

Jag har tagit del av Sune Fahlgrens och Bo Forsbergs debattinlägg här i Sändaren och även läst inlägg på ­sociala medier som lyfter liknande synpunkter. Sammantaget kan jag bara konstatera att jag känner mig trygg med den hållning som jag tidigare förmedlat här i Sändaren och som jag även upplever att Anna Svalander, mångårig resepedagog, bekräftar i sitt debattinlägg.

Vår roll är att skapa mötesplatser

Vårt studieförbund står på en fast grund, vår roll är att skapa ­mötesplatser, rum där berättelser kan höras och tankar brytas. Och vårt studiecenter i Jerusalem är en fantastisk resurs i detta arbete. Likaså alla de starka relationer till våra kristna syskon som vuxit fram under de över 30 år som vi har haft möjlighet att finnas på plats. Även om vår direktor just nu arbetar från Sverige, gör våra lokala medarbetare ett mycket viktigt arbete. De värnar vår dialog med lokala partners i Israel och Palestina – och erbjuder centret som en mötesplats, bland annat för ekumeniska sammankomster.

Vi har även under månaderna som ligger bakom fått ta del av flera röster direkt från det heliga landet. Bland annat har företrädare från den lokala lutherska, armeniska och katolska kyrkan medverkat i våra webbinarium. Och andra samlingar har fokuserat på att förstå dagens konflikter i historiens ljus. Jag kan inte se att detta sätt att arbeta skulle vara ett ”svek” eller ett osynliggörande av situationen för de lokala kyrkorna. Vi gör precis det som Bo Forsberg efterlyser: ”Lyssnar direkt på de kristna palestinierna och deras erfarenhet, kunskap och initiativ.” Precis som vi lyssnar på röster som bjuder på andra perspektiv.

Inte ett uddlöst instrument

Men, för att sammanfatta min ­tidigare debattartikel: Det är inte vår roll som studieförbund, med 47 olika nationella medlemsorganisationer, att utveckla egna plattformar för en samlad opinionsbildning – utan vår uppgift är att ”rusta individer och medlemsorganisationer att delta i det offentliga samtalet”. Det innebär inte att studieförbundet står för en passiv neutralitet. Absolut inte. Vi har en stark tilltro till att det som sker i en studiecirkel, under en studieresa, i mötet med verkligheten – det betyder något på djupet. En studiecirkel är inte ett uddlöst instrument, det är en stark miljö som ofta får tillvaron att ställas i skarp belysning. Det är vi många som fått uppleva under studieresor i Israel och Palestina. Frågor om frihet, rättvisa och mänsklig värdighet går inte att blunda för.

Konkret engagemang

Vi vill utmana till reflektion, till ett enskilt ställningstagande, till ett aktivt lyssnande, till fortsatt sökande efter kunskap och förståelse – och i längden till ett konkret engagemang. Men det är våra deltagare som ska göra den resan, inte förbundet i sig. Den hållningen finns tydligt uttryckt redan i Bildas stadgar. I en av de inledande paragraferna, under rubriken Syfte och uppdrag, står det att ”Studieförbundet Bilda ska med kristen livsåskådning som grund bedriva folkbildningsarbete som/…/främjar människans förmåga till självständigt ställningstagande” och ”stimulerar till ett ansvarigt engagemang i samhälls- och kulturliv”.

Den enskildes ansvar

Hur ett engagemang tar sig uttryck, det är i slutändan den enskildes ansvar att bära. Någon kliver in i förbönstjänst, någon står på barrikaderna. Någon kavlar upp armarna och arbetar praktiskt, någon har gåvan att berätta och mobilisera och använda sin röst i det ­offentliga samtalet. Någon väljer konst, ­fotografi eller dans för att utmana sin omvärld. Någon låter musiken skrika ut sin sorg.

Så, Bo Forsberg, folkbildning kan förändra världen. Där är vi helt överens. Men det är den enskilda människan som bär förändringskraften. Det är hon som har att gå i Jesu fotspår. Ett studieförbund skapar förutsättningarna för engagemang. Och det är inte så lite. Och inte heller fegt.

Cecilia Hjort Attefall
förbundsordförande Bilda