Vi läser varje dag om eskalerande våld och elände på både nära och avlägset håll. Detta upplevs som och är en ny erfarenhet för många svenskar i dag. Sett ur ett historiskt perspektiv är det tyvärr den långa tiden av fred som sticker ut.
Både Sveriges tvåhundra år av alliansfrihet och de senaste decenniernas utveckling av demokrati som präglade 1900-talets andra hälft.
Under kalla krigets tid var det självklart för många frikyrkliga att vapenvägra och tal om pacifism var vanligt förekommande i församlingar. Som född på mitten av 1980-talet tillhör jag de sista årgångarna där alla män fick mönstra, även om endast 20 procent av min årskull i slutändan ryckte in. De vapenfria alternativen som jag själv övervägde existerade knappt. Som jag minns det var det ingen av mina jämnåriga som gjorde vapentjänst som trodde att de någonsin riskerade att hamna i en väpnad konflikt. Det fanns helt enkelt inte på kartan. Anledningen till detta var att min generation matades med optimism och hoppfullhet. Berlinmuren föll och Sverige gick med EU. Den ökade globaliseringen tillsammans med internets framväxt gjorde att världen var närmare än någonsin, allt kändes hoppfullt. Elfte september och Irakkriget 2003 var parenteser i sammanhanget.
Talet om fred saknas
I dag är tongången en helt annan i den offentliga debatten. Sverige är snart med i Nato och vi möts dagligen av nyheter om våld och väpnade konflikter både inom Sverige och utanför våra gränser. Samtidigt saknas talet om fred och hur vi kan nå dit på många håll.
John Lindar har i en kyrkohistorisk uppsats jämfört hur Sveriges tre baptistiska samfund agerade under andra världskriget. ”Svenska baptistsamfundet betonade att krig och kristendom inte går att förena. Nästan uteslutande menade samfundet att kristna skulle inta en pacifistisk hållning, men att de kunde göra vapenfri tjänst inom Försvarsmakten. 1943 kunde man läsa i samfundets tidning Veckoposten att ’Pacifism får inte stavas passivism’. Vägran att bära vapen skulle kombineras med ett aktivt hjälparbete, materiellt såväl som andligt. Speciellt det materiella hjälparbetet ansåg samfundet skapade goda grunder för fred.”
Var finns detta samtal inom kyrkan i dag och hur kan vi samtala om dessa frågor? Får vår tro konsekvenser för hur vi lever och agerar och i så fall på vilka sätt? Hur upplever unga människor detta och vilka erfarenheter kan äldre generationer bidra med?
Ökade försvarsanslag
De argument som i dag används för att motivera ökade försvarsanslag och rätten för stater att försvara sig är inte nya utan samma som använts i alla tider. De som har förändrats är vi själva. Kanske är det svårare att förhålla sig till våld som pågår hundratals mil ifrån vår gräns. Men hur resonerar vi kring våldet som pågår inom landet? Här är den stora frågan hur vi kan vända trenden. För två veckor sedan lanserade Bris informationskampanjen ”Det är inte för sent” för att visa hur vi som är vuxna kan stötta och hjälpa barn som drabbas av eller riskerar att drabbas av gängvåldet. Dessa barn behöver vuxennärvaro och de behöver hopp.
Samma sak gäller barn och unga som oroas och skräms av väpnande konflikter längre från Sverige. Kyrkan behöver vara en röst som talar om och verkar för fred och pekar på att en annan väg är möjlig. Barn och unga behöver hopp! Och vi har alla ett gemensamt ansvar att förmedla detta och att lyfta dessa frågor.
Marcus Lind
generalsekreterare Equmenia
LÄGG TILL NY KOMMENTAR