Frågan är för viktig för att bara låta vara, så jag vill dela lite av det jag tänkt på och hoppas att vi tillsammans kan fortsätta det samtalet.

Joakim skriver om hur 1800-talsväckelsen besvarade längtan efter frihet och demokrati. I dag är våndan över läget i världen och naturen enorm, det andliga sökandet stort och den psykiska hälsan ett jätteproblem. Vi tror på en Gud som vill ge levande vatten till den som är törstig och som kommer med hopp och kärlek. Ännu en gång vill Gud möta människor där de är och kyrkan borde vara en självklar plats för det.

Rustade med gott tålamod

I en tid när en av de absolut viktigaste varor som köps och säljs är vår uppmärksamhet, så måste vi inse att vi behöver vara rustade med gott tålamod om vi ska nå fram. Det spelar ingen roll hur mycket vi pratar, om det inte angår människor och om vi inte gör det begripligt. Vi har konstaterat att vi måste tala med ord som 2000-talsmänniskan begriper, men det är bara början. Om vi tror att Jesus är levande vatten så behöver vi förklara vad det har med människors längtan att göra. Om det finns hopp i tron, så behöver vi visa vad det betyder för den som inte räcker till, för den som ser med ångest på framtiden eller den som drabbats av meningslösheten, mitt i all stimulans som finns att få från serier, shopping, sociala medier med mera. Möjligen behöver vi börja med att förstå vad Gud betyder för oss, för att vi ska kunna göra det begripligt för någon annan.

Dåligt med syre

Vårt fysiska hjärta pumpar ut blod i kroppen, men lika viktigt är att det kan slappna av för att kunna ta emot syresatt blod från lungorna. Är ett av våra problem just det? Vi är proffs på att ge ut, men missar det där med att slappna av och ta emot? Om det är så har vi en kyrka man blir rätt trött av – för att det är dåligt med syre. Vi tar i från tårna och vill göra all skillnad. Men inte heller det här problemet kan lösas med vita knogar. I stället talar evangelium till oss: han har älskat först. Det viktigaste i livet är en gåva. Det är inte baserat på en perfekt trosuppfattning, duktighet eller fantastiska verksamheter. Det är inte magiska metoder eller vår förmåga att göra det omöjliga som hjälper. Vi är kallade att vänta efter Gud och att göra något med det vi har, även om det är lite.

Ingen åsiktsgemenskap

I många sammanhang är rätt åsikter avgörande för om man får vara med eller inte. Kyrkan där­emot är ingen åsiktsgemenskap. Vi är en familjegemenskap som väntar hem alla förlorade söner och döttrar. I ett samhälle som är överfullt av tvärsäkerhet erbjuder gemenskapen med Gud och förhoppningsvis hans folk något helt annat. Vårt mätstörda samhälle behöver en kyrka som öppnar upp för perspektiv som vi annars knappt anar. Öppenhet i stället för ett ständigt bedömande. Nyfikenhet i stället för tvär­säkerhet. Alltid grundat i vissheten att han har älskat först och att varje människa i och utanför kyrkan är en älskad människa.

Vi behöver fila på våra trösklar så att människor vågar komma in och förstår vad det är vi pratar om. Vi behöver ha högt i tak, så att inga tvärsäkerheter får oss att stanna i växten. Och vi behöver sannerligen de djupa valven, för det Gud kan och vill göra är så mycket djupare och större än vi någonsin kan greppa.

Kristina Granath
arbetar i By och Fors missionförsamlingar

Låt ditt rike komma Gud. I mitt liv, i kyrkan och i hela den här världen.