Att frikyrkorna minskar i antal församlingar och medlemmar, det vet vi, numera sedan gammalt.

Däremot att det finns enstaka regioner och städer som visar på positiva siffror är intressant, liksom att frikyrkligheten rör sig från de traditionellt mer frikyrkotäta regionerna sam­tidigt som tidigare svaga fästen visar en viss, om än liten, positiv trend i minskad minskning eller svag positiv kurva.

En av slutsatserna som förmedlades av Öyvind Tholvsen, som genomfört undersökningen på uppdrag av Sveriges Frikyrkosamråd, var att mindre församlingar har en mer positiv utveckling än större församlingar.

Att statistiken dessutom visar på en ålderskurva där även en 60-åring kan höra till de skapligt unga i församlingen, är inte förvånande information, och leder till reflektion och eftertanke.

I Pengarna eller livet, skriver sociologen Benny Henriksson att varje generation måste åter­erövra demokratin. Det gäller inte bara demokratin. Det gäller tron, gudstjänstlivet och själva organiseringen i att vara Kristi kropp, kyrka.

Eller som Jesus sa; Ingen häller nytt vin i gamla säckar, för då spräcks säckarna av det nya vinet, och vinet rinner ut och säckarna blir förstörda.

Förändring och förvandling är svårt. Också för Equmeniakyrkan med vision att vara hela livets kyrka där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen.

Och ändå behöver vi leva med frågan och utmaningen hur vi är kyrka i vår tid? Hur lever vi tillsammans?

Hur delar vi tron vidare till grannar och kommande generationer och hur tillåter vi kommande generationer – som redan är här i hela livets kyrka – att återerövra den kyrka och församling som har byggts upp, organiserats och inretts av tidigare generationer?

I samband med Equmeniakyrkans bildande användes ibland uttrycket ”att göra som våra förmödrar och förfäder är att inte göra som våra förmödrar och förfäder”.

Equmeniakyrkan hör till den del av kristenheten som under 1800-talet sökte nya säckar till det nya vinet, det vill säga nya former för den kristna gemenskapen och formeringen som fungerade i sin tid.

Vi var nyskapande och nydanande. Demokratiska former skapades, med röst och säte för varje kvinna och varje man, drygt sjuttio år innan Sverige införde allmän rösträtt.

Evangeliet förkunnades på nya sätt och i nya gudstjänstformer som uppenbarligen berörde sin samtid, för då var vi, inte alltid väl ansedda, ja till och med olagliga, men växande som rörelse.

Nu har vi stagnerat. Vi står på en platå som lutar nedåt. Vad händer om vi ställer oss på våra förmödrars och förfäders axlar, våra rottrådar, och tar våra yngre vägvisare i handen för att seriöst söka att vara kyrka och församling i vår tid?

Guds andes vind blåser vart den vill och evangeliet dör aldrig.

Guds folk är mer tältets folk än katedralernas folk hur härliga och vackra dessa byggnader än är, och hur mycket helighet vi än kan uppleva i dessa.

Vi behöver vara redo att reformera, omformulera och förnya i medvetenhet om både våra långa rottrådar till kyrkans begynnelse och de kortare, det som gör oss till en särskild gren i kristenheten.

KARIN WIBORN, biträdande kyrkoledare
karin.wiborn@equmeniakyrkan.se