PERSPEKTIV. En händelse från barndomen har fått Charlotte Thaarup att reflektera över hur viktig närvaro och uppmärksamhet är i relationsbyggande. Att bli sedd och tagen på allvar är ligger djupt i varje människa.
Den 17 augusti i år är det 100 sedan min älskade pappa föddes som barn elva av tolv i en metodistfamilj i Köpenhamn. Som vuxen blev han präst i Metodistkyrkan i Danmark, skaffade fru och barn och var, när jag var ganska liten, anställd i Rönne på Bornholm.
Kontor hade han inrättat i kyrkans torn. Om sitt liv som pappa har han berättat hur han en dag satt vid sitt skrivbord mitt i ett viktigt arbete och såg en liten vit skugga – mig fyra år i nattdräkt – komma in och ställa en fråga. Pappa svarade snabbt att han inte hade tid och jag kunde gå och fråga mamma.
Barnet svarade helt sakligt: ”Henne har jag redan frågat. Hon hade inte heller tid” varpå jag lämnade rummet med orden: ”Jag trodde ni hade fått mig, för att vi skulle prata med varandra!”
Tillfälle till uppvaknande
Det blev ett tillfälle till uppvaknande och omvändelse i relationen till barnet, och fram till min pappas död 2006 var det aldrig problem att få hans uppmärksamhet.
Att bygga och leva i en relation kräver närvaro och uppmärksamhet. Längtan att bli sedd och tagen på allvar ligger djupt i varje människa. Djupast ligger vår längtan efter att bli sedda av Gud.
När en förälder störs av en besvärlig unge har man ett val: att fortsätta som planerat – eller att sätta sitt eget åt sidan. Kärlek till och respekt för barnet avgör vad vi väljer.
Jesus ställde barnet i mitten
Barnets plats var tydlig för Jesus. Inte skickade han bort något barn. Tvärtom – han ställde barnet i mitten. Och vi vet det. Vi läser texterna vid dop och barnvälsignelse, och tycker kanske att det är fint att Jesus tar barnen på allvar. Men han sa också att vi ska göra detsamma.
Undersöker man vilka människor som är uppväxta i församling, som växer i tro och stannar i en kristen gemenskap, är det tydligt att det som har betydelse är att som barn bli sedd och att ha relationer till vuxna kristna. En genuin kristen gemenskap där man kan ställa frågor och är accepterad – där man är älskad.
Åldrande församlingar och hjälp att lyfta blicken nämns som de viktigaste utmaningarna för församlingarna i den enkät Equmeniakyrkan gjorde i våras.
Strategiskt arbete med barn
När jag för tio år sedan anställdes som regional kyrkoledare sa jag tydligt att sättet jag enklast och mest naturligt har sett församlingar växa på är genom strategiskt arbete med barn.
Jag har varit föreståndare i 34 år i olika stora församlingar – en liten, två mindre och en stor församling. Och frågorna vi alltid började med att ställa var dessa:
Vad längtar vi efter? Vad har vi? Vad kan vi? Vad hindrar? Hur gör vi?
Barn är ingen specialgrej. På samma sätt som mission/evangelisation inte är det. Att lyfta blicken kan också vara att gå ner på knä och se de små människorna i ögonen.
Søren Kierkegaard, den danska filosofen skrev:
”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör, men först och främst förstå det hon förstår.”
Jag tänker, att detta också gäller om det är ”en människa i mycket liten form” som mina barn en gång sa, när jag frågade dem vad ett barn är för något.
Charlotte Thaarup
regional kyrkoledare, syd
LÄGG TILL NY KOMMENTAR