Susanna Wesley med sönerna John och Charles. FO Nilsson, A Wiberg, EJ Ekman, PP Waldenström och många fler. Deras gärning, tro och övertygelse utgör en varp som ännu bär sin berättelse. Genom vävstolens raffinerade konstruktion bildas mönster genom att vävskeden förs fram och tillbaka genom varpen, med nya inslag för varje varv. Dessa olika inslag slås samman till en väv, en textil, en kontext, där vi alla är med och bidrar.

Vi har under de tio åren som gått arbetat med kyrkans struktur, att beskriva ett mönster för väven. Den struktur för kyrkan vi valde har getts beskrivningen ömsesidigt beroende och begreppet har hämtats från den världsvida baptismen. Det är ett fint uttryck och klingar nära Paulus, som i Romarbrevet 12 beskriver kroppen och lemmarna – varandra till tjänst.

För framtiden bör vi på liknande sätt arbeta med hur det gemensamma ansvarstagandet ser ut. Vi består av många relativt små församlingar där evangeliet levs och delas, men där resurserna är knappa. Här behöver vi hjälpa varandra att bära där vi ser att förutsättningar och vilja finns. Kyrkan bär sitt ansvar, tydligast uttryckt nu när hela kyrkan samlas till Kyrkokonferens.

Att Equmeniakyrkan under sina första tio år arbetat på hur man fortsätter att utveckla de demokratiska formerna är bara rimligt. 2017 introducerades konsensusmetoder i vår kyrkokonferens. Med hjälp av detta kunde vi också anta en handbok till stöd och tjänst för Equmeniakyrkans församlingar och medarbetare.

Det var starkt och vackert när vi för nu tio år sedan bar våra erfarenheter till samma bord. Dop, liturgier, ämbetssyn, kongregationalism och konnektionalism. Av det byggde vi tillsammans.

Baptismen bar med sig betoning av demokrati och mänskliga rättigheter. Metodismen kom med den goda ordningen och teorin där församlingar hörde samman och teologin var tydlig. Missionskyrkan kom med den goda praktiken och breda förankringen i vår kontext men också att bemyndiga människor att läsa och tro. Fokus låg på det goda vi bar med oss och som vi var stolta över. Men målet var än större. Vi var och är utmanade av Gud och samtiden att våga vägen igen.

Nu när vi fyller tio år, är vi samtidigt 100, 150 och nära 2000 år. Men det är vad vi gör med det som verkligen betyder något. Bär vi med oss särdragen, de som gjorde att John, Wiberg och PP ännu låter tala om sig? Anas evangeliets annorlundahet när vi möter människor? Det vi just nu inom kyrkoledning och kyrkostyrelse kallar Färdplan kommer presenteras inom ramen för vår pågående Kyrkokonferens i ett seminarierum på lördag. Det handlar om vad vi sett och som nu skrivits fram som en möjlig riktning och ansats för arbetet framåt för vår kyrka. Det görs med det vi bär med oss från våra bildarsamfund, och genom våra tio år som Equmeniakyrkan, men mest - utifrån vad vi tror Gud manar oss till i denna tid.

Vilka är inslagen vi nu vill föra in i väven?

Lasse Svensson
lasse.svensson@equmeniakyrkan.se