Våld i alla dess former är förkastligt. Just nu diskuteras våld och övergrepp i nära relationer, i synnerhet mäns våld mot kvinnor. Vi är överens. Det måste bekämpas. Frågan är hur.
Det skriver Biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, Karin Wiborn, om i veckans Perspektiv.
Sveriges regering har antagit en tioårig nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor med start 1 januari 2017 som definierar fyra mål; förebyggande arbete, förbättrande upptäckt och ökat stöd, effektivare brottsbekämpning samt förbättrad kunskap och metodutveckling.
Målsättningarna är bra, samtidigt som den allmänna debatten till allra största delen handlar om effektivare brottsbekämpning och hårdare straff.
Det är begripligt. Fem mord på tre veckor är förfärligt. Debatten behöver omfamna de övriga målsättningarna för att på allvar åstadkomma förändring.
Enligt Brottsförebyggande rådets statistik polisanmäldes 23 200 fall av misshandel av kvinnor över 18 år under 2020. I 80 procent av fallen var kvinnan bekant med förövaren.
Den mest effektiva brottsbekämpning börjar i det preventiva, så hur kan vi förebygga våld i nära relationer?
För det första behöver vi prata om det som förekommer, för det vi pratar om finns. För det andra är arbete för jämlikhet omistligt. Asymmetrier underlättar våld och jämlikhet motverkar våld. För det tredje behöver vi tala om ilska och frustration och vad som är okej och inte när ”det rinner över”.
Vi har ett evangelium genomsyrat av jämlikhet. Jesus jämställer kvinnor, män och barn. Trots det har kyrkan historiskt bidragit till ojämlikhet genom att understödja patriarkala strukturer som definierar såväl kvinnor som män i försnävade bilder.
I kyrkan har det också varit – och är – svårt att tala om det som inte är som vi vill det ska vara och bidragit till en tystnadskultur. Och hur ofta pratar vi om ilska och frustration i kyrkans snälla och vänliga miljö?
Den 6 maj bjuder Equmeniakyrkan till en teologisk fördjupningsdag om våld, synd och ansvar; Vad är våld i nära relationer, och hur hänger det ihop med synd? Hur formar uttalade och outtalade teologiska synsätt kyrkliga sammanhang på olika sätt?
Thursdays in Black är en global rörelse där Kyrkornas Världsråd plockat upp initiativ från olika platser i världen; De galna mödrarna (Mother of the Disappeared) samlades varje torsdag på Plaza de Mayo, Buenos Airos, under trettio år i protest över de mellan 10 000-30 000 människor som försvann under diktaturen.
I Israel och Palestina möts Women in black i en tyst demonstration mot krig och våld.
I Rwanda och Bosnien manifesteras i protest mot bruket av våldtäkt som krigsvapen, och i Sydafrika mot apartheid och våld.
Kampanjer har sina poänger, särskilt när vi är många som tillsammans, på olika platser och miljöer, påminner om något som vi vet, men har en tendens att glömma eftersom det är jobbigt.
Det är jobbigt att människor utsätts för våld och våldtäkt, det är jobbigt att det sker i asymmetriska förhållanden, det vill säga när den som i någon mening är stark inte också är snäll.
Det är jobbigt att övergrepp, våld och våldtäkt förekommer i miljöer och situationer vi tror ska vara goda. Som i kyrkliga miljöer. Det vet vi också och det är där vi som jobbar, lever och är i kyrkans hägn måste börja. Med oss själva. Att bära svart på torsdagar och en pin som anger målet: en värld utan våld och våldtäkt är en början.
KARIN WIBORN
karin.wiborn@equmeniakyrkan.se
Hur formar uttalade och outtalade teologiska synsätt kyrkliga sammanhang på olika sätt?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR