Karin Wiborn mer eller mindre föddes in i ekumeniken. Hennes pappa Stig Sköld, pastor i Svenska baptistsamfundet, hade sam­arbete mellan frikyrkosamfunden som en hjärtefråga. Själv minns hon från unga år konferenser och samlingar med ungdomsförbunden inom Metodistkyrkan och Svenska missionsförbundet, men även med Örebromissionen.

– Jag är uppvuxen med idén att vi som samfund någon gång skulle gå ihop med ett annat samfund, säger hon till Sändaren.

Som engagerad i Svenska baptistsamfundets ungdomsförbund (SBUF) drev hon på för ett samgående med de unga inom Missionsförbundet och Metodistkyrkan, det som 2007 blev Equmenia. Svenska baptistsamfundet närmade sig även på andra plan Missionsförbundet; under 1990-talet blev Sändaren en gemensam tidning och den teologiska utbildningen samordnades.

När Karin Wiborn tillträdde som missionsföreståndare i Baptistsamfundet 2003 tyckte hon att målet att bilda en ny och bredare kyrka var ganska självklart.

– Ungefär 40 procent av våra församlingar var gemensamma. Om man såg krasst på oss som samfund så stod vi oss ganska slätt utan ekumeniken, säger hon.

Men det som var en naturlig väg för henne var det inte för alla andra. Ett försök i början av 2000-talet att gå samman slutade i ett misslyckande och enligt Karin Wiborn ledde det till att relationerna mellan Metodistkyrkan och Missionsförbundet blev ganska kyliga. Men vändningen kom när samfundsledningarna möttes och började att samtala på allvar några år senare.

– Först var det nästan som att vi inte skulle ha något med varandra att göra. Men när vi tog oss förbi den känslan så lättade det. Vi insåg också att många beslut redan vara fattade, som ett gemensamt ungdomsförbund och en gemensam utbildning, säger hon.

Men det var viktigt att inte hasta fram. Karin Wiborn tror att en nyckel till framgången var att man lät processen ta tid, och att både förespråkare och kritiker bjöds in för att delta i samtalen.

– Det som tog skruv var ju att vi skulle bilda en ny kyrka. Equmeniakyrkan är inte en sammanslagning utan något nytt. Det var ett sätt att komma förbi revirtänkande mellan samfunden, även om det självklart även förekom, säger hon.

Vilka förväntningar och förhoppningar fanns det inför samgåendet?

– Jag kommer ihåg mina egna drömmar. Jag tänkte att Metodistkyrkan och Baptistsamfundet hade egna tydliga teologiska bidrag. Vi baptister hade med oss frågor om religionsfrihet och mänskliga rättigheter, frihet och gemenskap. Metodistkyrkan blev aldrig så stor på svenska mark men utgör ju ändå grunden för väckelserörelsen i Sverige och den teologin var intressant att utforska. Missionsförbundet hade ju som samfund lyckats bäst med att nå människor, men samtidigt tyckte jag att de blivit ganska präktiga med åren. Jag längtade till ett Missionsförbund som var befriat, och såg det också framför mig, säger hon.

Även om det förekom många samtal och möten mellan företrädare för samfunden så gjordes det aldrig en egentlig konsekvensanalys där fördelar och nackdelar vägdes mot varandra.

– I dag hade vi nog jobbat mer med konsekvensanalys, men det var inte lika vanligt då. Samtidigt var ju detta ett arbete som pågått i decennier och inte ett hugskott. Och vi funderade ju också över nackdelar. Som baptister såg vi ju att relationen till Evangeliska frikyrkan, som också varit stark, kunde påverkas, säger hon.

Karin Wiborn blev redan 2006 övertygad om att de tillsammans skulle kunna bygga en ny kyrka då hon såg att samfundsledningarna drog åt samma håll. De upplevde också att detta var Guds vilja.

– Vi vävdes ihop på något vis. Det gav mig råg i ryggen, säger hon.

Men det fanns kritik. Inom Missionskyrkan fanns det de som tyckte att deras samfund borde väga tyngst eftersom man var betydligt större än de två andra samfunden tillsammans.

Togs det för stor hänsyn till Baptistsamfundet och Metodist­kyrkan på bekostnad av Missionskyrkan?

– Jag sa till Missionskyrkan flera gånger att de var generösa, för det tycker jag att de var. Men grunden var ju en vilja att skapa något nytt, inte att gå samman. Därför handlade det inte om att varje samfund skulle behandlas efter sin storlek, säger hon.

– Jag tycker också man kan se att baptismen och metodismen har tydliga teologier med internationell samhörighet, på ett sätt som inte Missionskyrkan har. Missionskyrkan är svensk, och omfamnar på ett sätt både det metodistiska och det baptistiska arvet, säger hon.

Inom Equmeniakyrkan har ämbetssynen blivit omdebatterad då somliga tycker att metodismens teologi med mer hierarkiska inslag har fått ett för stort genomslag. Det rör sig om hur den som avskiljs till tjänst som pastor ska betraktas. Är det mest ett praktisk arrangemang då alla församlingsmedlemmar egentligen är kvalificerade att leda nattvarden, döpa och viga eller finns det vissa uppgifter i församlingen som är förbehållna en ordinerad pastor?

Karin Wiborn har följt den debatten och menar att spänningen mellan dessa ideal redan fanns inom Missionskyrkan. Själv känner hon sig mer hemma i den tradition där pastorns ämbete är mindre poängterat.

– Det är inte så konstigt att ämbetssynen blivit som den är i Equmeniakyrkan eftersom det saknats ett baptistisk inslag i ledningen. Jag känner att jag vill slå ett slag för det allmänna prästadömet, säger Karin Wiborn.

Du har ju betraktat Equmeniakyrkan lite från sidan i tio år som generalsekretare i Sverige kristna råd. Har det varit svårt att inte lägga sig i?

– Ibland har det varit svårt, men för det mesta inte. Det som har varit svårt att inte försöka påverka handlar om Equmeniakyrkans bidrag in i ekumeniken. Jag har sett att det funnits en fascination inom andra samfund för Equmeniakyrkan, från svenskkyrkligt och katolskt håll, och en förväntan på att vi ska gå före ekumeniskt. Där har jag haft lite svårt med att vi inte gått framåt mer i ekumeniska sammanhang.

Att Equmeniakyrkan skulle växa var inte ett huvudmål när samfundet bildades. Men drömmarna fanns där. I sitt tal under bildarmötet den 4 juni 2011 utmanade Johan Nilsson, ordförande i Equmenia, lyssnarna: ”Om ni lovar att göra ert yttersta för att fler församlingar ska växa, så lovar vi att göra vårt yttersta för att fler föreningar ska växa.”

Men tillväxten har uteblivit. Equmeniakyrkan har förlorat medlemmar varje år sedan starten och är nu nere på under 60 000 medlemmar. Denna utveckling är kanske inte så förvånande då alla bildarsamfund redan hade bakom sig decennier av nergång.

– Om man ser på politiska partier och många andra föreningar så förlorar de stadigt medlemmar. Det är inte ett försök att förklara bort, men något vi måste komma ihåg, säger hon.

– Men vi ska prata om hur framtiden ser ut och att vi har faktiska problem. Det som gör mig lite orolig är att det kan stjäla för mycket fokus från vårt uppdrag. Vi kan tappa det sociala och diakonala om vi blir alltför upptagna av vår statistik, säger hon.

Hon berättar om ett möte med själavårdaren Göran Bergstrand när hon var ung pastor i ett krympande samfund. Hon delade oron över framtiden med honom.

– Han sa att evangeliet dör aldrig, det tar nya vägar, även om kyrkor försvinner. Det var trösterikt och har hjälpt mig att stå ut med att saker förändras. Vem vet vad som sker i framtiden? Samfundets tid är kanske förbi?

Men kan det verkligen vara meningen, att Equmeniakyrkan ska tyna bort?

– Vi ska inte blunda för verkligheten utan måste analysera den och se hur den utmanar oss. Det jag är nyfiken på är församlingar som ökar, hur gör de? Vad kan vi lära av dem? Och vad kan vi lära av väckelserörelserna under 1800-talet? Där var söndagsskolan viktig, man tog sig an barnen och kände en nöd för dem, det kan inspirera idag, säger hon.

Den väckelseperioden präglades inte enbart av söndagsskola och socialt engagemang, det fanns också en stor passion för evangelisation. Många vittnade för familj och vänner om nåd och omvändelse, och berättade om den nya gemenskap de funnit i församlingen.

Vilket utrymme finns det för väckelsekristendom i dag i Equmeniakyrkan? 

– Jag har precis läst en text om den tiden, och det är verkligt rörande. Men man kan inte applicera det rakt av på vår tid. Men glöden för att leva i samhället, men ett budskap om att Jesus som älskar, det är ju centrala frågor som vi kanske inte ägnat oss så mycket åt när vi arbetat mycket internt på att bygga den nya kyrkan, säger hon.

I Stockholm har ju centrala kyrkolokaler sålts av, samtidigt som Equmeniakyrkan vill växa i storstäder. Hur går det ihop?

– Där kan jag inte uttala mig, för jag har inte följt resonemangen. Jag är för att man tänker strategiskt i förvärv och förvaltning av lokaler. Där skulle jag också önska en mer medveten ekumenisk strategi, att man samverkar med andra samfund så att det blir en kyrklig närvaro i hela landet.

Hur tror du att Equmeniakyrkan ser ut om tio år?

– Vi är som en tioåring nu, en tioåring som börjar förstå världen och hur den fungerar. Under de kommande åren, tonåren, hoppas jag att vi hittar vår identitet lite tydligare, och känner att vi har rottrådarna långt bak i svensk väckelserörelse. Jag hoppas att vi lyfter blicken utanför oss själva och ser vilket vårt bidrag är in i svensk kristenhet och in i världen.