Av en tillfällighet studerade några forskare just vid denna tid politiska åsikter bland partipolitiskt aktiva, inklusive synen på prisstopp. Då upptäckte de något märkligt: Före Nixons tal tyckte bara 37 procent av republikanerna att prisstopp lät som en bra idé, men efter talet skuttade siffran upp till hela 82 procent.

Partiledare formar opinionen

Den här historien är en påminnelse om att partiledare inte bara följer opinionen, utan också formar den. När de svänger i en fråga är chansen stor att deras sympatisörer svänger med dem. Riskerna med detta har blivit tydliga genom de vita evangelikala väljarnas lojalitet mot Donald Trump. Deras stöd för republikanerna har varit stabilt, trots att såväl retoriken som sakpolitiken förändrats. 

Även den svenska politiken präglas numera av tvärvändningar. En rad partier har bytt fot i frågor som rör invandring, NATO-medlemskap och senast kärnkraft. Och här syns samma mönster: När partiledningarna svänger följer fotfolket med. 

Ett av de partier som stöpt om sin politik mest de senaste åren är kristdemokraterna. Douglas Brommesson, docent i statsvetenskap, sammanfattar utvecklingen i en artikel för den vetenskapliga tidskriften Surveyjournalen: 

Kristdemokrater mer sekulära

”Kristdemokraterna har gått i en riktning mot mindre kristen och universell politik, för att istället utveckla en mer sekulär och partikulär politik. Uttryck för denna ideologiska förflyttning återfinns i ett nedtonat engagemang för en generös biståndspolitik, en generös asylinvandring, eller miljöpolitik generellt, men också i nedtonad retorik rörande kristna värden och kristen etik.”

Förändringen från kristet till sekulärt speglas i väljarbasen: en del religiösa väljare har övergett partiet, men fler sekulära har tillkommit. År 2010 bad 60 procent av kd:s väljare till Gud flera gånger i veckan, men år 2020 låg andelen bedjare på 25 procent. Samtidigt förändras värderingarna. Allt fler kd-väljare vill ha mindre invandring, pluralism och globalt bistånd. 

Fortsatt störst bland frikyrkoväljarna

Men trots att partiet förändrat sin politik och retorik, så är de fortfarande störst bland frikyrkoväljarna. Visst har stödet sjunkit – men det har gjort så från mycket höga nivåer. Enligt Dagens undersökning röstar 40 procent av besökarna på frikyrkliga konferenser på kd.  

Man kan fundera på vad detta fortsatt höga stöd bland frikyrkliga väljare beror på. Är det löften om hårdare tag och stängda gränser som lockar frikyrkofolket? Säkert en och annan, men det finns inget som tyder på att majoriteten har gjort samma värderingsresa som kd. Den analysen verkar inte heller partiet själva göra. Tvärtom konstaterar Dagens ETC:s reporter Max V Karlsson att Ebba Busch har ett helt annat tilltal när hon adresserar frikyrkofolket i Vårgårda: 

”Framför tusentals frikyrkliga deltagare och volontärer är den stridslystna högerretoriken som bortblåst. Kvar på scen står en partiledare som kritiserar hur papperslösa utnyttjas av cyniska arbetsgivare, som får applåder när hon validerar ungas klimatångest och som säger att kärnkraften är omysig och riskfylld.” (Dagens ETC 1/9)

Pastorn byter kanal

Jag talar med en vän som är pastor om detta. Han berättar att han själv byter kanal när Ebba Busch debatterar i radio, just eftersom han inte står ut med den hårdföra retoriken. Ändå kommer han rösta på kd i valet. ”Varför?”, frågar jag, och han svarar: ”För att inget annat parti visar något intresse för religiösa frågor.” 

Kanske är det så att en del frikyrkligas förhållande till kd liknar fackets relation till socialdemokraterna, eller miljöaktivisters till MP? Det vill säga att det handlar om att man under en lång gemensam historia har utvecklats en slags frustrerad hatkärlek – men att besvikelsen på politiken inte är tillräcklig stark för att man ska klippa bandet helt. Inte minst när man saknar ett bra svar på frågan ”Till vem skulle jag gå?” 

Vanans makt är stark, därför fortsätter man att rösta på kd. Det är begripligt – men riskabelt. För vi människor vill ju hänga ihop; vi vill att våra handlingar och övertygelser ska vara ett. Det sägs ibland att USA:s evangelikaler ”håller för näsan” och motvilligt röstar på Trump. Kanske var det så en gång, men senare undersökningar visar att 76 procent av evangelikalerna – alltså lika många som röstar på honom – också är politiskt eniga med honom. (PEW 12/3-2020) 

Att rösta är formativt

Här är vi tillbaka där vi började, nämligen i politikers förmåga att forma opinion. Att de har den förmågan beror på att röstsedeln inte bara är en signal in i ett politiskt system, utan också något som sätter spår i våra själar. Att rösta är en formativ handling – inte minst eftersom vi har ett behov av att rättfärdiga vårt val, om så bara för oss själva. Det leder till att vi släpper in partiernas politik och retorik i våra innersta rum. Vi överser med deras brister och nickar tyst när de hamrar in sitt budskap. Med tiden formas vi till deras avbild. 

Naturligtvis kräver alla politiska val kompromisser, eftersom få är överens med ett parti i alla frågor. Men vi får inte kompromissa med vårt samvete när vi står i röstbåset. Det är särskilt utmanande i år, när politiken har drivit i en auktoritär riktning och man hör många suckar över att de känner sig främmande inför snart sagt alla partier. Det gör det svårt att veta vad man ska välja. 

Slår ett slag för blankrösten

I ljuset av detta vill jag slå ett slag för blankrösten. För genom att rösta blankt visar man sin respekt för demokratin, men utan att behöva låtsas att man är överens med något av partierna. Och skulle det vara så att man sympatiserar med något av de mycket små partierna, de som inte har en chans att komma in i riksdagen, ska man inte tveka att rösta på dem. 

En del invänder att sådana röster är bortkastade, men låt oss vara ärliga: Visst räknas varje röst, men på systemnivå gör just min röst en ganska liten skillnad. Däremot har valet en stor inverkan på mig själv. För att rösta på ett parti är att aktivt bidra till att de får makten i samhället. Det är ingen liten sak. 

Framför allt vad du ska bevara, ska du bevara ditt hjärta, heter det som bekant. Den principen gäller även i röstbåset.