När jag går omkring i den lilla hälsingebyn hittar jag följande: extrabil, släpvagn, husvagn, traktor, motorcykel, båt, snöscooter, fyrhjuling, åkgräsklippare och snöslunga. Alla har förstås inte allt men många har flera.

Det är förstås skillnad på behov beroende på hur det ser ut runtomkring en och jag har absolut inga föreställningar om att vi (eller de) som bor på landsbygden har flera prylar än de ­(eller vi) som bor i stan. Men vissa saker är onekligen mera skrymmande än andra. Observera nu att detta inte är avsett att vara något debattinlägg gällande skillnaden mellan stad och land, den frågan är alldeles för stor för mig och detta format.

Min utrustningslista innehåller endast en av ovanstående utensilier. Min lista toppas i stället av en fungerande kaffebryggare, en fin penna och en packe böcker. Att jag överlever på landsbygden beror bland annat på vänliga bybor och omtänksamma släktingar. De tillhandahåller gärna sina maskiner till pastorn med tummen mitt i näven men de flesta förbehåller sig rätten att själva hålla i spakarna.

Det är i Norrland jag läser, med viss möda, ­boken om Edin Lövås. Den är skriven på norska och språket kräver en annan läshastighet än den vanliga. Lövås var född 1920 och växte upp i Egersund och Oslo. Han avled 2014 efter ett långt och innehållsrikt pastorsliv.

I juli 1955 hölls det som förmodligen var den första retreaten i frikyrklig kontext i Skandinavien och Lövås var retreatledare. Han möttes till en början av misstänksamhet och blev anklagad för både det ena och det andra men så småningom blev han förgrundsgestalt för en andlig livsrörelse som påverkat tusentals personer i de nordiska länderna.

Han skrev ett fyrtiotal böcker och tio år före sin död fick han guldmedalj av kungen för 50 års arbete med retreatverksamhet, själavård och förkunnelse.

En av hans stora gåvor var humorn och det finns en uppsjö av historier om hur han betedde och formulerade sig med glimten i ögat.

Hans definition av kristen tro eller lärjungaskap är svåröverträffad. En lärjunge är en person som ”forener seg helt med sin Mesters intresser i verden” och ofta med tillägget att lärjungen bör sträva efter ett liv i enkelhet.

Ett annat guldkorn är följande; ”Pass på att dere ikke ender opp som vaktmestere i deres eget liv”. Och motiveringen är förstås att den som ­lever ett vaktmästarliv blir alltför upptagen med allt som ska lappas och lagas, städas och smörjas, försäkras och förvaras.

Valet står förmodligen inte mellan ett enkelt liv och ett vaktmästarliv, tillvaron är mera komplicerad än så. Även jag, som varken kör traktor ­eller snöscooter, är omgiven av prylar både högt och lågt. Vissa saker är förstås bra att ha, annat tar bara plats och kanske till och med hindrar mig att fokusera på det väsentliga i livet.

Om jag kunde fråga Lövås om det väsentliga i livet kanske han skulle tala om relationen till Mästaren och medmänniskan och så detta med att vara förenad med Jesus och hans intressen i världen.

Fotnot: (Den bok som omnämns i texten är en antologi med titeln: Veien videre. Arven etter Edin Lövås)

Olle Alkholm
pastor, f d biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan