”Den mest deprimerande och nedslående läsning på området som jag sett”, konstaterade min kanadensiska vän och la till: ”Än mer deprimerande och nedslående blir det när man konstaterar att siffrorna är ännu sämre i de andra kyrkotraditionerna”.
Vad beror detta på? På andra sidan Atlanten är inre sekularisering en av de saker som nämnts som förklaring; en uttunning av tron som gjort lärjungaskapet mer begränsat till enbart den personliga utvecklingen. I en samtid där individualisering och konsumentfokus är allmän­rådande blir det sammanlagda resultatet att ­andra personer hamnar i periferin.
Det ska säkert ligga en hel del i det och i så fall gäller detsamma för oss, kanske i än ­större omfattning till och med, vi som sägs leva i världens allra mest sekulariserade och individualistiska land.

Men om det är sant så måste det i så fall inte vara det enda perspektivet att fundera kring och utmana. Kanske är det även så att evangelisationens betydelse och vikt genom åren har devalverats av dess ofta stora betoning på att man som kristen mestadels förväntas ge svar på en lång rad frågor. Känner man sig inte bekväm med det – ”jag är varken pastor, teolog eller apologet” – så är risken att man tar ett steg tillbaka, kanske med tanken att det eventuellt går växa in i detta senare när man hunnit fokusera lite mer på sitt eget lärjungaskap …

Men allt detta är problematiskt, på flera sätt. Dels för att kristet lärjungaskap väldigt tydligt innehåller det missionerande perspektivet, det är inget frivilligt tillägg för vissa speciella,  dels även för att det är en missuppfattning att svar­en är den givet centrala och avgörande punkten i evangelisation. Jag vill hävda, med över­tygelse och eftertryck, att närvaron, nyfikenheten och lyssnandet är än viktigare. De sakerna, och så frågorna, och då inte enbart andras (ateisternas/sökarnas) utan även i allra högsta grad dina ­frågor, du kristne. Känner du att du inte har en massa svar att leverera i samtal med din icke­troende vän: Kliv fram med dina frågor!

Jag drömmer om en ny slags våg av evangelisation som bygger på ett vardagsnära delande människor emellan, där den kristne tillåter sig själv att vara lika mycket sökare som finnare. Det går nämligen vara både och! Ja, egentligen är det nog det enda som är möjligt, rent av. För att ha landat i en tro på och relation med Gud är ju inte detsamma som att alla svar kring allt i livet och tillvaron är självklara eller enkla, eller hur? För min del handlar det om en trygghet i att ha funnit det grundläggande svaret kring världsbild och frälsning men ovanpå och kring det radar frågorna upp sig. Vem är denne Gud egentligen? Hur bör livet levas? Hur bygger vi en gemensam god tillvaro och hur bidrar jag till det?
Och så vidare, i all oändlighet.

Jag blir aldrig klar och det är som det ska, det finns – för att anknyta till Paulus – höjd, djup, längd och bredd att utforska hos denne Gud och kring detta liv som är mitt.
Tänk om evangelisation faktiskt främst ­handlar om att inbjuda andra med in på den ­upptäcktsresa som du är ute på, där du fortsätter söka Honom som du funnit. I så fall är du redo, med de svar du har men även med alla dina olika frågor, då är alltsammans en tillgång.
Släpp evangelisterna loss, det är vår.

Carl-Henric Jaktlund
nationell ledare för Alpha Sverige och pastor i Falköpings pingstförsamling