Jag vet inte hur det är med er. Men visst är det ganska lätt att jämföra sig med andra?
Ibland med högst konkreta personer, men ibland också ett sådant där svävande ”alla andra”, inte helt långt ifrån barnets replik: ”Alla andra får ju! Ha obegränsad skärmtid och äta tre kilo godis varje dag.” Det är lätt att skratta lite åt och förklara orimligheten i det. Inte lika lätt att skratta och förklara orimligheten i sina egna jämförelser. Fast de egentligen drar åt samma håll. ”Alla andra får ju ihop livet, har välstädade hus och hinner träna.”
Pussla ihop det bästa hos andra
Bilden vi målar upp, om hur alla andra bemästrar det ena och det andra, är så klart inte verklig. För vi pusslar ihop det bästa hos andra; A:s vackra hus, B:s andliga djup, C:s hälsosamma kropp, D:s sociala engagemang, E:s fantastiska äktenskap, F:s begåvade konstnärlighet och F:s välartade barn. Kvar blir en AI-modell.
Det perfekta livet är en bild som spökar hos många. Tränger sig ur skåp och lådor vi trodde vi städat ur. Ombildar sig och uppstår i nya former, som de dammråttor vi tröstlöst jagar genom rummen (som alltid saknar en list, och kommer för evigt att göra det).
Jämförelseträsket kan ändå användas som en karta över något viktigt, om vi lyckas skaffa oss lite distans till det. Någon sa att en bra ledtråd till vad vi djupast vill är att se vad vi är mest avundsjuka på hos andra människor. Inte sällan är det människor som verkar i det område som tangerar vår egen livsdröm. Att störa sig på eller avundas den personen är ju då mer av ett självsabotage. Det kanske är en person att ta rygg på, snarare än att ha svårt för?
Låta sig inspireras
Konsten är att ta steg i sin längtans riktning, men på sitt eget vis. Att låta sig inspireras istället för att surt avundas handlar nog om att vara så landad i sig själv – sina goda sidor och sina tillkortakommanden – att man inte behöver mäta det ena mot det andra. Jag tror vi har möjlighet att få en avgörande hjälp i denna konst i mötet med Gud.
Jag läste nyligen Att komma hem av den nederländska teologen och författaren Henri Nouwen. I sin bok utgår han från Rembrandts målning Den förlorade sonens återkomst. Den äldste sonen i berättelsen förkroppsligar det där jämförandet.
I grunden handlar det ju om rädsla, att inte själv vara lika älskad som den yngre sonen. Ett självförakt som destillerats till bitterhet: ”Varför får aldrig jag det jag förtjänar?” Nouwen skriver: ”Jag måste lägga bort alla jämförelser, all rivalitet och all konkurrens och överlåta mig åt Faderns kärlek. Detta kräver ett steg i tro, för jag har inte mycket erfarenhet av en kärlek som inte jämför och känner inte till den helande kraften i sådan kärlek”.
Enkel men svår sanning
Men hur ska det gå till? Jo, det krävs tillit. Att varje dag verkligen tro på den enkla men svåra sanningen att Gud älskar var och en av oss, bortom våra CV:n och resultat, med just våra styrkor och svagheter. Och utöver tillit: tacksamhet –jämförandets motgift. Den blir inte vår som i ett trollslag, utan är en ständig övning. Som Nouwen konstaterar: ”Ja, jag kan välja att vara kvar i mörkret, peka på sådana som tycks ha det bättre än jag, klaga över alla motgångar jag råkat ut för och vältra mig i min bitterhet. Men jag behöver inte göra detta. Det finns möjlighet att se in i Hans ögon som har kommit för att söka efter mig. I dem ser jag att allt som jag är och allt som jag har är en ren gåva som manar till tacksamhet.”
Elin Klemetz
journalist
Fakta: Nästa vecka
Joel Halldorf
LÄGG TILL NY KOMMENTAR