Alla tyckte helt säkert inte så, men det var det jag fick med mig. I ungdomsgruppen skrattade vi högt åt – vad vi då tyckte var – den mesiga texten i psalmen ”Jag skulle vilja våga tro” och fnissade hånfullt åt dem i grannkyrkan som bad att Gud skulle vara med den som var sjuk, och inte att den skulle bli ­helad.

Tro och tvivel sammantvinnade

Nu tänker jag att tro och tvivel på många sätt är sammantvinnade. Och att tvivel kan vara livsviktigt. Den fascinerande berättelsen om sovjet­officeren Stanislav Petrov – som räddade världen från ett kärnvapenkrig! – påminner mig om det. I Dagens Nyheter läser jag om september­natten 1983, mitt i Kalla kriget, när sirenerna ­började tjuta på militärbasen där Stanislav Petrov ­arbetade. Det datoriserade varningssystemet meddelade att USA hade skjutit upp kärnmissiler mot Sovjetunionen. Datorprogrammet var helt säkert, men Stanislav Petrov – som hade varit med om att utveckla det – kände intuitivt att något inte stämde. Så han meddelade att det var ett falskt alarm, vilket visade sig vara korrekt.

”Jag tillät mig att tvivla på datorn, därför att jag själv hade skapat programmet. (...) En dator löser allt matematiskt. Men människan har, i djupet av sin själ, en känsla för det oförutsäg­bara. Det var det jag kände. Det var därför jag tillät mig själv att inte lita på systemet, för jag är en människa och ingen dator”, skriver DN att Stanislav Petrov sagt till gazeta.ru.

Att tvivla är en viktig del av att vara människa, att ha en känsla för det oförutsägbara, att ha en själ.

Söka efter nya sammanhang

Tvivlet var livsviktigt även för mig, när jag skulle hitta en tro som höll efter den svartvita tonårstiden. Det var tvivlen som fick mig att i 20-årsåldern börja söka efter nya sammanhang, andra sätt att tänka och tro och att gräva djupare.

Att kyrkan ska vara bra på det som har med tro att göra är nog många med på. Men jag tänker att vi också borde vara bra på att lära ut sunt tvivel: det tvivel som söker sanningen och inte nöjer sig med mer än kärleken. Det är inte farligt utan livsbejakande.

Tro är ingen prestation

Självklart ska kyrkan också ge näring till tron. Men jag önskar att det var självklart att vi i bibelläsningen, samtalen, gudstjänstfirandet och tjänandet också fick lära oss att lyssna på tvivelrösten inom oss. För den för oss ofta vidare, djupare och närmare, om vi får möjlighet att utforska den och ta den på allvar. Viktigt är ­också att lära ut att tro inte är något som vi ­presterar, utan handlar om att vara i relation med Gud – och därför kommer tron se olika ut från människa till människa. Och att det i första hand är Gud som söker och vill ha gemenskap med oss.

Så vad hände med hjälten Stanislav Petrov, när det visade sig att han hade rätt? Ingenting, ­tyvärr. Ja, förutom en reprimand för att han hade gått emot instruktionerna i det sovjetiska systemet.

Hur bra är vi i kyrkan på att ta hand om och omfamna tvivlen och tvivlarna? Det kan ofta upplevas som besvärligt eller mindre värt att vara den som säger ”Det där tror jag inte på” eller ”Varför gör vi egentligen såhär?”. Men inte desto mindre är det livsviktigt. Så odla och ge näring till din och andras tro – men också det tvivel som kommer från djupet av våra själar.

Lina Mattebo
redaktör, journalist och skribent, krönikör i Sändaren