Vi är vagt bekanta, men personen hade hört mitt sommarprat i P1 och var angelägen om att ställa några frågor. Så vi satte oss och fikade och frågan kom nästan direkt. I mitt sommarprat hade jag talat om hur jag lämnat kyrkan – men inte min tro. Det var en tematik som sedan fortsatte, att man ibland behöver lämna sammanhang för inte själv gå under. Men när vet man när man är på väg att gå under? När är det nog?

Frågan är inte okomplicerad. I tidningen ­Dagen, som för övrigt är tidning jag också lämnat, reflekterade för någon vecka sedan nuvarande chefredaktör, Felicia Ferreira, att det också kan vara modigt att stanna kvar. Att det finns något fint i att hålla i och ut. Så är det ju. Samma sammanhang, strukturer och kulturer som kan rädda människor – kan kväva andra människor. Så – hur vet man?

Kyrkolokalen hade sammanflätat allra mest

Fikat fortsatte och jag fick höra mer om personens situation. Hur kyrkan betytt så mycket, kanske allt. Gud hade såklart betytt ännu mer, men kyrkan gav Gud ett sammanhang, och kyrkan, ja, det var ju människorna. Eller så kändes det, tills pandemin kom. Innan pan­demin hade varje person i kyrkan känts som familj, som nära vänner. De delade livet, skratt och gråt och Gud var så nära. De alla så sammanflätade. Men när pandemin kom kunde de inte längre träffas ­fysiskt. Och då slutade församlingsmedlemmarna höra av sig. När kyrkan byttes ut mot zoom-möten blev det tydligt att det som sammanflätat allra mest var kyrkolokalen, platsen de möttes på. Kanske hade det hela tiden funnits subtila ­relationsband, men de hade aldrig framstått som viktiga. Förrän nu. Det fanns fortfarande några vänner kvar från församlingen, men de var få. Extremt få jämfört mot hur det var tidigare.

Vad hände med idén om att alla var del av samma kropp? Var det så lätt att slita isär den? Var det så lätt för andra att leva utan kroppens alla lemmar?

Det var såklart inte det enda som oroade personen. Det fanns tvivel om kyrkans sammansättning, organisation, ledning och struktur. Om det verkligen var värt att lägga all denna tid på denna förening. Vi pratade vidare och varje gång ett ord av kritik fram förbi läpparna, uppstod ­genans. Som att det som nyss yppats var förbjudet. Som ett svek.

Naturlig försvarsmekanism

Ändå var det inget mot sveket att lämna. ­Eller vad som skulle vänta sedan. Hen fruktade det och visste exakt vad som skulle hända om steget togs. Hen hade sett andra göra det tidigare. När någon vänder kyrkan ryggen, tar en paus eller på annat sätt markerar att de vill dra sig undan, finns alla rätta ord, och öppna kramar där. Men i praktiken faller en ridå mellan den som lämnar och de som är kvar. Och den har alltid känts begriplig och logisk, berättar personen. Som att den varit en naturlig försvarsmekanism från församlingskroppens sida. Ett sätt att stoppa blödningen, ­påbörja en läkeprocess.

Men om det stämde – varför blödde de inte ­under pandemin? Varför infann sig bara distans, så snart rummet försvann? Varför slutade folk höra av sig och hur kunde de fortsätta leva liv i andra små kluster, isolerade från så stora delar av kroppen.

Det var obegripligt.

Pandemin ett stresstest

Jag hade inget råd att ge. Men jag lyssnade. Och förstod vilket sorgligt, men nyttigt stresstest pandemin varit för kyrkan. Eftersom den ­slagit hål på självbilder och illusioner. Och kanske också hjälpt oss att se vad som är sant och rätt att göra. Eller förändra.

Vilken slutsats vi än landar i.

Emanuel Karlsten
journalist, föreläsare och krönikör