Jag gick på ­Teologiska ­Seminariet och plockade med glädje i deras hyllor. Att hela mitt liv då fick en ny inriktning var det ingen som anade – allra minst jag själv. Inte heller kunde vi ana att Henningssons aldrig ­skulle komma iväg till Indien på grund av visumkrångel. Idel tillfälligheter? Nej, men underliga äro Herrens vägar.

Hade behandlats illa

En av böckerna jag fick den dagen ­handlade om Lorentz Backmans tid som lärare på just den skola där jag gick. Jag läste och upprördes så som bara en ung människa kan. Backman hade ­behandlats illa och kände sig tvungen att avgå. Jag skrev sedan min examensuppsats om Backman, och förstod allt mer av den upp­slitande bibelsynsstriden på 1920-talet. Och jag förstod varför Backman blev bitter och ­lämnade Missionsförbundet.

Det var Backmans livsöde som gjorde att jag absolut ville skriva en avhandling i kyrkohistoria. När jag kommit ett gott stycke in i arbetet insåg jag att Backmans fyra söner kunde ha material som skulle hjälpa mig vidare. Men vågade jag kontakta dem? Flera sa att bitterheten hade gått i arv, och att släkten inte ville ha med Missionsförbundet att göra.

Skrev till yngste sonen

Till slut tog jag i alla fall mod till mig och skrev till den yngste sonen. Jag trodde att jag skulle få ett kort nej i ett svarsbrev. Men mitt i sommar och semester ringde det på telefonen i släktens sommarstuga. Barn och vuxna sprang och tjoade om varandra och jag hörde knappt vad personen i telefonen sa. När jag förstod att det var Backmans son som hade letat upp mitt telefonnummer och ringde för att säga att både han och hans bröder ville träffa mig blev jag knäsvag. Det sades efteråt att jag hade stått och bugat mig vid telefonen.

Vid begravningen fick jag på ett sätt representera det samfund som behandlat Lorentz Backman så illa.

Med bävan sökte jag framåt höstkanten upp ­lägenheten där vi skulle träffas. Jag kom säkert en halvtimme för tidigt och strövade runt för att invänta rätt klockslag. Och så möttes jag av tre äldre herrar med fruar – och de var alla så vänliga och tillmötesgående att jag blev rent häpen. På alla sätt ville de hjälpa mig genom att låna ut material från pappan.

Pappa hade fått upprättelse

När det blev disputation kunde en av ­sönerna och två sonhustrur vara med. Vid middagen ­efteråt hade jag placerat dem vid samma bord som missionsföreståndaren, och under kvällens lopp förstod jag att det var deras kväll lika mycket som min. Pappa hade fått upprättelse.

Vänskapen med särskilt en av sönerna kunde fortsätta, och vid en resa norrut passade jag på att besöka honom och hans fru. Något år senare ringde hans fru och berättade att maken ­avlidit. Jag beklagade förstås sorgen och upprepade hur tacksam jag var över att ha fått träffa Lorentz ­söner.

Ville att jag skulle begrava

Då kom frågan. Släktingarna ville att jag skulle begrava och undrade om det var möjligt. Jag hittade först inga ord, men självklart ville jag det. Det kändes som ett enormt förtroende. Allt ­annat kändes oviktigt, och jag lovade komma vilket ­datum de än bestämde.

Vid begravningen fick jag på ett sätt representera det samfund som behandlat Lorentz Backman så illa. Hade min avhandling på något vis varit en utsträckt hand av försoning, blev begravningen som en utsträckt hand tillbaka från släktens sida. Det som hade börjat med en enkel bok hemma hos missionärsparet resulterade inte bara i en avhandling och lärarjobb på THS utan något mycket viktigare.

Rune W Dahlén
pastor och krönikoör i Sändaren