Han visste att han skulle dö

Söndagen håller alla ledig, troende som icke-troende. Just palmsöndagen är extra fin ­eftersom påsklovet ligger framför oss. Kanske en sen skidsemester? Eller solsken i en trädgård en stund?

I Bibeln är palmsöndagen den dag när ­Jerusalems befolkning lägger palmkvistar på marken för att välkomna Jesus in i staden. Han rider på en åsna. Det ser vi framför oss, men vad ser han?

Han vet att han ska dö.

Det vet inte de andra.

Rider rakt in i döden

Han rider rakt in i döden med öppna ögon. Rak i ryggen, tror jag. Beslutsam. Huruvida han gör det frivilligt är inte relevant. Han tar inte ställning till vad som är förutbestämt för honom när han sitter där. Kanske har han tvivlat tidigare, men nu gör han det inte. Han är full av sorg – det visar han senare. Men han viker inte ­undan. Beslutet är fattat.

För mig är palmsöndagen en av årets svåraste dagar eftersom den påminner mig om att min son också visste att han skulle dö.

Han red inte in i Jerusalem utan tog flyget till USA för att studera och tog sitt liv den dag när terminen slutade.

Påskdagsmorgonen. Det är då jag får veta att det ljus som min son flög in i också är det som vi möts i en dag.

Vi kommer aldrig att få reda på varför. Inte heller hur länge han hade vetat att det skulle hända. För oss var det en överraskning, men inte för honom. Han räknade ner i sin ­kalender på telefonen till den dag när han kunde springa in i ljuset. Och han gjorde det.

En del människor har andra inställningar till självmord än jag. Min respekt för den enskilda individen är oändlig och bärs av en säker för­vissning om att var och en av oss är älskad på förhand. Också min pojke, som längtade så och bar det så stilla i sitt hjärta.

Ger mig hopp

Han är och var inte som Jesus. Självklart inte. Det är ingen, men berättelsen om Jesus pekar för mig under de här åren särskilt på min son och hans mor, mig. Den pekar på mycket annat dessutom, också för mig, men just det att jag så direkt kan se mig själv och min son i berättelsen ger mig hopp. Det konkreta hoppet och den stora, all­omfattande berättelsen smälter samman i påsken, som innefattar både min son och mig. Vi är inte lämnade utanför, så som man annars kan känna det om man bär på en dödslängtan eller befinner sig i djup sorg.

Vi är inte lämnade utanför den gemensamma måltiden på skärtorsdagen. Inte heller på långfredagen när dödens mörker täcker hela världen. Inte på påskafton, när Jesus går nere i dödsriket tillsammans med min son och de andra medan jag häruppe går en ensam promenad i den skog där min pojke sprang som ung fotbollsspelare.

Mitt hjärta slår tryggt

Och påskdagsmorgonen. Det är då jag får veta att det ljus som min son flög in i också är det som vi möts i en dag. Jag vet inte när eller hur, men mitt hjärta slår tryggt på söndagsmorgonen därför att det kommer att hända.

Påsken är en förtätad version av mitt liv. Den är dagar när jag kan finnas till på ett sätt som är mer fritt än annars eftersom den rymmer de två händelser som har förändrat mitt liv så radikalt: mina möten med Jesus och min sons död.

Mötena med Jesus fick mig att inse att vi är älskade trots alla våra fel som mammor, som söner, som människor. Och därför är det möjligt att leva med sorgen och glädjen på samma gång. För pojken är också älskad. Precis som den unge man som hängde på korset och sörjde över att han skulle lämna sin mor och var lättad för att han skulle få komma upp till sin far.

Plats för alla känslor

I påsken finns det plats för alla de känslor som det annars är så svårt att rymma på en och samma gång. Den smärta som tidvis är omöjlig att bära och samtidigt familjeglädjen över de andra sönerna och sonsonen. Under påsken tvingas sorgen inte bort. Den är på plats. Accepterad.

Och glädjen?

Ja, den kommer på söndag.

Charlotte Rørth
Journalist och författare

(Översättning från danska: Anna Braw)