Jag var usel rakt igenom hela fastan

Det är än så länge mitt största genomslag i att förstå och uppleva den verkliga utmaningen med att förenkla, avstå, ha sockerstopp, skala ner, stänga av netflix och läsa igenom boktraven med god andlig litteratur under fastetiden.

När jag ser tillbaka på den perioden så inser jag att ingenting av allt jag föresatte mig har gått bra. Inte ens vågen med viss felmarginal beroende på hur jag lutar mig, kan visa på någon större förändring. Så jag erfar en ny insikt och förstår att det inte finns en enda sak jag kan (i smyg, förstås) klappa mig på axeln och viska in i livet: Det här gjorde du bra, Britta. Du är en fin och karaktärsfast kristen människa.

Fullklottrad almanacka

Ingenting har slagit in. Jag är och var en usel människa rakt igenom hela fastan. Om jag eventuellt lyckats avstå något lockande, så handlar det mer om tidsbrist och en alltför fullklottrad almanacka. Men det tar jag ju igen vid något annat tillfälle.

Det är nog en bottennotering för min egen prestation och karaktär i år. Bravo!

Jag har verkligen upptäckt hur svårt det är att leva sitt liv med fokus på andra, mer utrymme för viktiga ting och fördjupning av trons hemligheter. Denna brist hos mig visar på ett paradoxalt vis hur beroende jag är av att få se ett ­större hopp och någon att följa som vet allt om mina tillkortakommanden. Så den här faste­tiden och påskens stora under drabbade mig på ett djupare plan än någonsin tidigare.

Detta bräckliga lerkärl av god vilja

Jag har misslyckats med så mycket och är innerligt tacksam för den stora berättelsen om att få gå från död till liv, förtrösta på skatten som ändå får finnas i detta bräckliga lerkärl av god vilja och ständiga avsteg från alla fina föresatser. Här är jag, mitt i våren och den natur i vår norra hemisfär som vittnar om att ”av sig själv bär jorden gröda”. Mörkret i mig och det som döljs i den nattsvarta jorden säger något mer och större än föresatserna. Det bryter fram något vackert och spirande ur mull och kompostjord. Den möjligheten finns också i mig. Kanske på grund av att så mycket blev just ogjort.

Tänk om det där som inte blir av i våra goda föresatser också kan vara öppningen till något vackrare? En större ödmjukhet inför bristerna och en djupare kärlek till alla oss som inte riktigt får till det kan faktiskt ge en mer uppriktig bön, tro­värdigare kamp och mer sällskap på vägen. Kanske någon mer kan känna igen föresatserna och eftersmaken?

En daglig utmaning

Tillsammans får vi fortsätta väl medvetna om allt i vardagen som inte strålar av godhet. Det är en daglig utmaning att få ihop livet. Omsorg om varandra kan skapa en ny ordning. Så mycket handlar om att vi känner igen den egna kampen i vår nästas liv

Det ogjorda har varit min största hjälp till ­insikt denna period. Jag får vara en ny ­skapelse i Kristus. Mina egna ansträngningar kom till ­korta. Den ekvationen är jag så innerligt tacksam för.

Men är detta något nytt? Allt återkommer och går i cykler. Men med åren och nya erfarenheter så letar det sig djupare ner i livet. Men nu ­måste jag sluta skriva om detta som uppfyller mig. ­Annars är risken att jag känner mig lite väl lyckad. För med handen på hjärtat, vem orkar läsa om sådant?

Britta Hermansson
riksevangelist och författare