Enhet som svar på världens nöd

Det var mycket ”hårdare straff” och ”kasta ut dom”. Det var också nya larm om akuta klimatförändringar som födde både existentiell ångest och behov av handling och omställning. Samtidigt skulle jag snart delta i min sista stora generalförsamling inom Kyrkornas världsråd, som ledamot i dess högsta styrande organ – centralkommittén. Det skulle vara den tredje. Jag hade suttit sexton år i kommittén. Jag ville berätta om vad jag lärt mig.

Gåva i en polariserad tid

Jag började skriva på ett nytt bokmanus, ville helst att det skulle bli klart innan september 2022, när det var riksdagsval. Det skulle handla om att kyrkornas kallelse till enhet för världens skull – ekumenik, föreställningar om hela den bebodda världen som Guds hushåll – är en gåva i en polariserad tid. Jag önskade att det skulle framgå, att det finns andra sätt än att hamna i ”vi mot dom”. Det kräver självinsikt och påminnelse om den berömda bjälken i det egna ögat. Det kräver också ett slags både/och. Detta innebär dock inte att man vid varje övertramp, våldsbrott eller annat lagbrott ska utplåna sig själv och tänka att man inget kan säga, för att ens ena öga är genomborrat av en bjälke. Det måste gå att både markera mot våld och destruktion och tro på relationer, det gemensamma, vägar till försoning.

Skriver om två strömmar

Boken kom att heta Stå ut med de andra – en bok om kärlek och enhet. Den blev inte klar innan valet, utan nu nyss. Det går inte så snabbt att skriva böcker, även om dom är små och förhoppningsvis lättlästa. Jag skriver bland annat om två strömmar man behöver lära sig att flyta med i. Och påminnas om vattnet som flyter i allt levande, det som Jesus berättar om på lövhyddohögtiden. Det som aldrig sinar och släcker all törst. Jag skriver även om ett utrymme i mitten, som är nödvändigt att värna i gemenskaper. Att säkra ett sådant utrymme fordrar integritet, gränser och öppenhet samtidigt. Jag tror att alla gemenskaper behöver säkra sådana utrymmen i mitten.

Sitter bokstavligt i en cirkel

Den enklaste bilden av ett sådant utrymme är den ring där vi bokstavligt sitter i en cirkel. Vi som sitter där är olika, vi har olika uppfattningar och tolkningar, olika värderingar och gör olika livsval. Så är det. Och det måste få vara så. Enhet och gemenskap handlar inte om oss själva och den förutsätter inte att vi ska försöka kontrollera andra att tycka som oss själva. Den vilar i den enhet som är given, som finns där i mitten, i Jesu bön om att det som redan är sant i treenig Gud ska vara det för oss. För det är sant.

Vår uppgift där i ringen är att tala om och prioritera det vi gemensamt behöver svara på och göra för att världen ska få tro igen, i dess bredaste mening, hopp, förtröstan, tillit, kärlek, helande och försoning.

Vad måste vi enas kring för att svara på de behov som finns på den plats vi är sända till? Vari behövs vårt gemensamma handlande och åtagande?

Sådant skriver jag om i boken. Enhet som svar på världens nöd, både i det lilla nära livet och det globala.

Sofia Camnerin
generalsekreterare Sveriges kristna råd